tisdag 17 maj 2011

Normal

Den här veckan arbetar jag som en “normal” person, dvs 8-17 dagarna i ända frånsett igår då jag arbetade hemifrån och kunde styra min arbetstid själv. Många människor i min närhet tycker att det låter extremt jobbigt att ha sådana oregelbundna arbetstider som jag har med kvällsarbete, nattpass och helgjobb, men faktum är att jag inte skulle klara av att arbeta som veterinär på min arbetsplats om det inte vore just för de oregelbundna arbetstiderna. Att jobba 8-17 är det som är allra jobbigast för mig. Det blir en extremt stressig morgon med fyra hundar som ska ha mat och helst få komma ut något, dock blir det bara på tomten eftersom jag prioriterar mina barn på morgonen. Tjejerna måste så gott som alltid väckas då de inte vaknar klockan 06:20 om de själva får välja och det känns hårt att slita små sömndruckna troll ur sina varma sängar. Påklädningen genererar alltid ett mindre krig eftersom framförallt den yngre av de två har väldiga åsikter om kläder och dessa blir inte mindre påtagliga av att hon är urtrött. Efter kläder kommer välling, hårborstning, solkrämsinsmetning och tandborstning. Imorse hade Amanda ett blygsamt önskemål om flätor vilket jag först hade tänkt säga blankt nej till av tidsbrist, men då jag hann ikapp mina tankar så kände jag att det måste jag väl ändå kunna unna henne. Tänderna vill tjejerna alltid borsta själva (efter att jag har gjort en första rengöring förstås) och även det är egentligen något som jag skulle vilja skippa eftersom det tar sådan tid. Men jag måste ju ta tillvara på att de vill göra saker själva. Klockan 07:00 måste vi stå på trappen för avfärd för att inte behöva stressa oss halvt ihjäl, men detta är en utopi som jag i princip aldrig lever upp till. Imorse var klockan 07:15 då vi alla hade stuvat in oss i bilen. Bråttom, bråttom till dagis. Alltid tävling från bilen till grindarna, få rätt unges kläder till rätt avdelning, ett snabbt hejdå och vink i fönstret innan jag stressar ut till bilen igen. Full fart mot jobbet (och en våldsam irritation över Sthlms trafiksituation), packa in hundarna i hundstallet och sedan ruscha mot djursjukhuset och svida om till arbetskläder. Har jag tur loggar jag in strax innan 8, vid mindre tursamma omständigheter ungefär fyra minuter senare. Ofta konstaterar jag att jag glömt minst ett par väsentligheter hemma. Idag var de fyra: brev till försäkringsbolaget, Amandas regnkläder, min matlåda och ett köpekontrakt för en hund jag ska sälja. Suck.

Kan jag inte bara stiga upp tidigare då? Jo, teoretiskt kan jag ju det. Men det bär emot att väcka tjejerna då de är så trötta. Det känns som om varje minut av sömn är viktig för dem på morgonen. Men det är klart, femton minuter tidigare uppgång mot att vi slipper stressa sedan kanske är bättre…

Då 8-17 dagen är slut, de obligatoriska 20 övertidsminuterna är överstökade och jag svär över att jag inte hann allt jag skulle idag heller, ska hundarna packas in i bilen igen och vi tuffar hemåt. Väl hemma är tjejerna hungriga, trötta och griniga och någon kvalitetstid är det inte tal om. Bara att se till att alla får i sig middag innan det är sängdax. Inga roliga kvällar direkt…

Nej, att arbeta 8-17 fem dagar i veckan skulle ta knäcken på mig tämligen omgående.

stress-zebra_79014138_120564290

2 kommentarer:

  1. Håller helt med dej om att det är mördande tråkigt att jobba 8-17 alla dagar och dessutom just sååå stressigt för alla barnfamiljer. Fler borde ha möjligheter att flexa och i alla fall totalt arbeta de timmar som förväntas under en arbetsvecka. Flex kan ju vara svårt för vissa yrkeskategorier, som veterinär t ex, men många andra borde pröva det, tycker Ingeborg

    SvaraRadera
  2. Jag vet att det kanske låter drygt och bortskämt men jag skulle aldrig fixa 8-17 jobb.
    Okej någon gång i ibland men dag in dag ut?
    Never.
    Så jag förstår dig till fullo!

    SvaraRadera