En liten fråga

Barn har en förmåga att på ett rakt och naket sätt ställa sina frågor och dela med sig av sina funderingar till oss vuxna. Så även Amanda. Eftersom Sean fortfarande är pappaledig är det ju inte så konstigt att Amanda tycker att jag jobbar mycket. Dessutom har det senaste tiden blivit en del övertid vilket förstås bidragit till att hon tycker att jag är borta för mycket. Häromdagen tittade hon på mig med sina stora ögon, fick något sorgset i blicken och frågade “Varför Du måste jobba så mycket mamma?”. Frågan flög som en pil rätt in i hjärtat på mig. Herregud… lilla gumman. Hade kunnat slänga in en avskedsansökan där och då om jag haft tillgång till penna och papper. Vad kan vara viktigare än att umgås med mina barn? Det finns inget jobb i världen som kan mäta sig med dem, självklart. Jag gick omkring länge med en klump av dåligt samvete i magen efter hennes fråga. Fast egentligen ska jag inte behöva ha dåligt samvete. Jag jobbar hemifrån en dag i veckan och en dag i veckan jobbar jag kväll för att kunna umgås med barnen på morgonen och förmiddagen. Resterande tre dagar har jag varierade arbetstider, ibland är jag borta på dagen, ibland på kvällen, ibland på natten och ibland är jag ledig. Jag hinner en normal vecka faktiskt umgås en hel del med mina barn, men det är klart: jämfört med Sean så hinner jag ju knappt se dem.

Jag vet att jag måste jobba mina 80% utanför hemmet för att jag ska må bra. Jag behöver stimulans utöver att städa, diska, laga mat och leka. Jag vet att jag blir en bättre mamma om jag har något att engagera mig i utanför hemmet. Ändå är det så jobbigt att höra min äldsta dotter be sin mamma att vara hemma lite mer.