Är det någonting man snabbt lär sig som småbarnsförälder så är det att så fort det blir tyst så bör man ana oråd. Detta gäller i 9 fall av 10 (i det tionde fallet har ungen somnat på ett eller annat ställe) och kan knappast ha undgått någon. Ändå, ÄNDÅ gör man bort sig gång på annan då den där tystnaden uppstår i det annars så ljudliga hemmet. Varför? Jag tror jag sitter inne med svaret på denna universella fråga. Efter att ha levt ihop med små barn under ett antal år så törstar ens stackars öron efter lugn och ro. De önskar sig inget annat än en liten stunds tystnad. Så när denna tystnad uppstår hamnar man i en sorts transliknande tillstånd där inget annat än tystnaden spelar någon roll. Man glömmer tid och rum och allt som kan tänkas inträffa i angränsade rum. När man sedan vaknar upp ur sitt transtillstånd så får man ta konsekvenserna av sin flykt från verkligheten. Eller vad sägs om nedanstående:
Felice är numera utsedd till familjens Eyjafjallajökull
Ja, det där var nog riktigt roligt att döma av koncentration och härligt leende tror gammelmoster
SvaraRaderaHa ha jag tänkte precis det du skrev, man lääängtar så efter tystnaden att man ignorerar att den förmodligen kommer innebära problem. Söta lilla Felice :-)
SvaraRaderaOj då. Men det ser inte ut som att hon stoppat askan i munnen - det var väl tur!! Man får se det positivt!
SvaraRadera