I went INSANE!

Gårdagskvällen spenderades på Gröna Lund tillsammans med ett antal arbetskamrater. Trevligt initiativ istället för någon fånig sommarpresent som man ändå aldrig använder (boulespelet ligger fortfarande i tryggt förvar i källaren och pikétröjan har ännu inte lämnat garderoben). Vi hade tur med vädret eftersom solen strålade från en klarblå himmel. Att det sedan blåste lite kallt var inga större problem eftersom alla vi som var 30+ hade tantvarnings-extratröjan med oss.

Vi började kvällen med att försöka hitta någonstans att äta. Detta visade sig vara lite småklurigt eftersom vi behövde ett bord för 15 personer. Det slutade med att vi åt diverse olika rätter på ett flertal olika restauranger. Själv intog jag ”Varm vegetarisk” på Kryddhyllan. Detta varma vegetariska var en väldigt god lasagne. Till det slank det ner en Mariestad och sedan var det dax att hitta en åkattraktion som skulle lägga maten tillrätta i magsäcken. Ni som känner mig vet att jag sedan 1995 bara åker pariserhjulet och detta har de visst tagit bort till förmån för någon röd och slingrande berg-och-dalbana. Jaha, åkbandet (observera: vi hade en all-inclusive biljett, jag är inte tillräckligt korkad för att själv köpa ett åkband bara för att åka pariserhjulet) behövde utnyttjas och maten behövde förflyttas en trappa ner så det var väl bara att sätta sig i den där röda lilla saken. Eller sätta sig och sätta sig, hänga sig från en räls ovanför skallen skulle det visa sig. Ca 60 sekunder senare kopplade jag loss mig från Kvastens järngrepp utan röst och med en lasagne i tårna. Herrejävlar vad vi skrek, jag och åkkompanjon Lisa. Men jag måste säga att det faktiskt var riktigt roligt. I butiken utanför kunde man beskåda sitt fina (?) ansiktsuttryck på flygande väg genom luften. Kan säga att jag inte köpte en t-shirt…

Trots att jag som sagt bara åker pariserhjulet så lyckades jag ta mig igenom Jetline (stoooor, läskig berg-och-dalbana med nära-döden-upplevelse då den far ut mot vattnet och tvärvänder), Vilda Musen (förrädisk berg-och-dalbana som ser hur gullig ut som helst på håll men som visade sig ge sjukt mycket magpirr och mörbultade lår och höfter) och Kvasten en gång till. Efter ett tag var jag riktigt kaxig men hade försvinnande lite röst kvar… Vid min sida under alla dessa turer fanns veterinärkollega Lisa som liksom jag inte är helt övertygad om att åkattraktioner på Gröna Lund är det roligaste och mest rogivande man kan utsätta sig för. Tillsammans vågade vi vägra Fritt Fall och Katapulten flera gånger om, trots våra kollegors frenetiska tjatande. Istället försökte vi vinna lite choklad eller en liten Crazy Frog med våra lottkuponger, men liksom alltid så sket det sig. Vi vandrande omkring i nöjesparken och tittade på det förhållandevis låga antalet människor som roade sig denna underbara sommarkväll. Vi tog oss in i Spökhuset med en puls på 120 och lämnade detsamma med en puls på strax över 200. Vi kikade på vackra Stockholm och småpratade med våra kollegor. Helt plötsligt befinner vi oss i kön till Insane. Hur i hela h-vete gick det till?? Den där tokgalna berg-och-dalbanan som jag vid första anblick hade deklarerat att jag under inga omständigheter ens skulle närma mig. Nu stod jag och köade till ovan nämnda attraktion. Hade det brunnit i huvudet på mig? Kön var ganska lång och därmed tänkte jag att jag hade gott om tid att ångra mig. Men plötsligt fann jag mig själv fastspänd i en stol med klara instruktioner om “Händerna på selen och luta huvudet bakåt”. Vad fan tänkte jag på? Jag gjorde en snabb sammanfattning av mitt liv och sedan bar det av. Uppför gick bra. Titta på utsikten bara, titta och njut. Innan jag hann reagera så befann vi oss vid ett stup och därefter blev allt svart. Detta var utan tvekan det absolut värsta jag varit med om i nöjesfältsväg. Fy F A N vad obehagligt. Jag var fullkomligt knäpptyst och tänkte ungefär sjuttiotre gånger att jag skulle dö innan den där snurrande, helvetiska maskinen stannade. Jag har bara en sak att säga: I went INSANE och aldrig, ALDRIG mer.

Vi varvade ner med Lustiga Huset, Popcorn och Blå Tåget. Minns denna lilla spökattraktion som oerhört skrämmande (var väl en sisådär 8 år sist jag åkte den) men nu är det Blå Tåget-Sandra: 1-1.

Vid 23-tiden åkte vi med Djurgårdsfärjan över till Slussen där Sean och tjejerna väntade. En lyckad kväll med trevligt sällskap, men jag undrar fortfarande vad som har gått snett i mitt huvud. Jag åker inte berg-och-dalbanor, det ÄR bara så. Den där illamåendetabletten jag snodde på jobbet innan avfärd var nog så här i efterhand en mycket bra idé.