Det har ju rådit en viss bloggbrist senaste tiden av olika anledningar. Därför har en mycket stor händelse passerat förbi obemärkt i bloggen, men nu ska detta åtgärdas.
Det var måndagen den 31 maj. Dagen D. En dag som jag och Amanda så länge pratat om och övat inför. Amandas första besök hos tandläkaren. Det var dax att stifta bekantskap med denna yrkeskategori och få sina tänder räknade. Jag måste säga att det är en bra grej att det börjas så tidigt med detta. Dels kan förstås större avvikelser noteras men framförallt så får barnen träffa på tandläkaren då de mest sannolikt inte hunnit få några problem med sina tänder. Besöket blir därmed roligt och spännande och förknippas inte alls med några otäckheter. Tids nog brukar de bli varse att vita rockar, speglar och stora lampor kan innebära visst obehag.
Folktandvården skickade tillsammans med kallelsen ut en liten bok som heter “Moa går till tandläkaren” och som beskriver hur ett besök hos tandläkaren går till. Amanda och jag har läst denna lilla bok säkert fyrtioelva gånger sedan vi fick den. Amanda vill läsa om och om och om igen. Hon kan idag boken mer eller mindre utantill och det är väl tur det eftersom den är så sliten att det knappt går att se vad det står. Mycket pedagogiskt av Folktandvården att skicka ut den lilla boken, det ska de ha cred för. Det enda abret var ju att Amanda visste precis vad som skulle hända hos tandläkaren och hon förväntade sig förstås att det skulle bli precis som i boken. Leka i väntrummet var ju inga större problem, värre var det med de två bokmärkena föreställande ett monster och en fjäril som Amanda kallt räknade med att hon skulle få med sig hem…
Trots all träning med “Moa går till tandläkaren” så fanns en viss nervositet hos mig då vi infann oss i Folktandvårdens nya lokaler. Jag hade ju hört talas om ett antal barn som gått hem utan att ha fått sina tänder inspekterade. Det är som bekant inte så lätt att tvinga en treåring att öppna munnen. Vi hade dock tränat på att gapa stort och visa alla tänder, men senast Amanda gapade stort inför en vit rock så fick hon en tops nedkörd i svalget för en svalgodling…
En tandsköterska kom ut och hämtade oss (fortfarande helt enligt boken) och vi fick gå in i rummet. Vi fick sitta båda två i den fina tandläkarstolen och åka upp och ner (här gick boken och verkligheten isär, Moa fick åka ensam i stolen, men Amanda verkade gilla läget). Amanda var så duktig och gapade jättestort så att tandsköterskan kunde räkna alla tänder, därefter kom tandläkare Emelie in på rummet. En tjej i dryga 25-års åldern skulle jag gissa. Tänk att det känns så konstigt att en läkare eller tandläkare är yngre än en själv. Hallå! Man är ju inte 20 längre liksom, men hjärnan verkar inte hänga med riktigt. Emelie fick också räkna Amandas tänder och Amanda fick massvis med beröm över hur duktig hon var. Sedan var det dags för skattkistan. Inga bokmärken! Hur skulle det här gå??? Alldeles utmärkt visade det sig. Amanda valde en glittrig sköldpadda och var jättenöjd med sitt val. Hon frågade inte ens efter monsterbokmärken eller lila fjärilar. Hon fick dessutom välja en tandborste och inte helt otippat så föll valet snabbt på den rosa (mammas tjej!). Innan vi gick fick vi lite information om hur tänderna ska borstas och vad man får och inte får dricka (gissa om jag var nervös då tandsköterskan frågade Amanda vad hon drack då hon var törstig…). Vi vinkade hejdå och fick veta att nästa besök ska ske om två år. Jag tror nog att Amanda gärna tidigarelägger det besöket om möjligt. Hon pratar varenda dag om “tannlekan” och vill åka dit igen.
Vad skönt att det gick bra! Hoppas att våra små har bra tänder så att de slipper de där hemska tandläkarbesöken med borrning osv. Då skulle man nog få sedera dem, för att få komma till. Kan vara nog besvärligt att få komma åt och borsta tänderna hemma i soffan om det inte passar...
SvaraRadera