Felice är inne i en väldigt ocharmig period just nu. Jag ber till min lyckliga stjärna att det är någon slags utvecklingsfas hon ska igenom (fast jag minns inte att Amanda hade en sådan här trist period) och att hon inte tänker fortsätta med detta beteende. Hon är kort och gott arg, skrikig, bitsk och sanslöst envis. Får hon inte som hon vill så skriker hon rakt ut. Och inte slutar hon heller. Jag var till IKEA med tjejerna idag och Felice fick av förklarliga skäl inte lämna vagnen (hon rymmer också, kanske jag skulle lägga till listan över egenskaper ovan). Från början gick det bra men efter en stund så tröttnade hon och satte igång att gallskrika. Hennes röst går verkligen genom märg och ben och det är riktigt pinsamt att dra omkring på henne bland folk. Amanda försöker lika desperat som jag att få henne att sluta skrika men det är stört omöjligt. Ju mer vi försöker desto mer skriker hon. Till slut står Amanda och håller för öronen och ber henne med tårarna i halsen att sluta skrika. Hon är en sådan där unge man ser på ICA fredag kväll. Ni vet en sådan där som tar en tablettask och då föräldern lägger tillbaka asken så får ungen ett komplett psykbryt och kastar sig i golvet och illvrålar. Ni vet en sådan där unge som man lovat sig själv att man aldrig kommer att ha. En sådan unge har vi just nu. Förutom att tinnitusen är ett faktum så börjar rodnaden på kinderna att bli permanent. Snälla, snälla, snälla låt min unge bli glad igen (och tala om för henne att hon inte får bita sin syster bara för att hon har lust med det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar