Småland ropar

Vi har haft trevligt besök hos oss under ett knappt dygn. Igår kom Magnus och Kristina och hälsade på oss. Med sig hade de förutom jättefina presenter till tjejerna även Kristinas mage som för tillfället rymmer två små tvillingbebisar med beräknad utflyttning i november. Världens finaste gravidmage har hon och trots att jag varit gravid två gånger själv så är det smått obegripligt att det kan finnas ett barn inuti en mage. I det här fallet är det mer än obegripligt eftersom det är TVÅ barn i magen. Herregud så roligt! Jag kan knappt vänta tills jag får nyheten om att “Glader” och “Toker” har kommit, dock bör de vänta ett par månader till innan de tittar fram. Jag är dock säker på att de är lydiga små kottar som tänker jäsa ett bra tag till.

De kom som sagt igår och vi hade en trevlig kväll med tacos, sega hallonrutor (de blev jättebra Sarah, no trouble at all) och en massa snack om det ena och det andra. Tjejerna var helförtjusta över sällskapet och de fina presenterna och var uppe långt efter sängdax igår. Imorse blev det frukost tillsammans och lite underhållning i form av dansande tjejer medan vi tuggade på frukostmackorna.  Därefter tog Sean och Magnus en promenad med hundarna medan jag och Kristina satt kvar i köket och pratade barn, barn, barn. Eller det var åtminstone vad vi trodde. Det visade sig senare att Magnus inte alls följt med Sean ut utan hade stannat inne för att leka med tjejerna och sjunga sånger (vi trodde att Amanda och Felice hade underhållit sig själva och gick aldrig för att kika efter). Vilken mönsterkille! Han kommer att bli en superpappa.

Jag och Amanda följde med Magnus och Kristina till Babyland precis runt hörnet från vårt hus och provade ut en lämplig tvillingvagn som kunde få plats i deras bil. Därefter fick vi vinka hej då och önska dem all lycka till med det som komma skall. Nästa gång vi träffas är vi åtta stycken och de har blivit tvåbarnsföräldrar. Vilken grej!

Liksom alltid efter att mina långväga vänner lämnat oss efter ett besök så får jag en klump i magen. Det är så tråkigt att de bor så långt bort att vi bara ses någon gång om året. Det är alldeles för sällan… Jag saknar fortfarande till viss del vår tid i Uppsala då vi kunde svänga ihop en tjejmiddag helt spontant eller kunde gå ut och äta tillsammans vilken onsdag som helst. Livet är bättre nu på många sätt och vis, men inte helt igenom. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att komma iväg i höst och hälsa på såväl i Småland som i Skåne.

Amanda frågade på väg hem från Babyland vart “Mannus och Mestina” skulle åka. Jag förklarade att de skulle åka hem (nåja, nära nog) och att de bor i Småland, långt borta. Amanda funderade en stund och sa sedan “Ja, de ska åka hem till Småååland. Småland ropar”. Gullungen!

TACK för att Ni kom och hälsade på oss, det var så mysigt att träffas. Jag hoppas att vi ses snart igen och STORT, STORT GRATTIS till Era små bebisar. Vi är så glada för Er skull.