Utvecklingen går i springande språng här hemma för vår minsta tjej, och allt är inte bara negativt även om man skulle kunna tro det efter mitt ICA-inlägg tidigare. Språkmässigt är hon en begåvning jämfört med sin storasyster (vilken dock i Felices ålder kunde klättra upp i rutschkanor, springa hundra meter och ta sig uppför trappen på fyra sekunder). Hon behärskar en hel massa ord och precis som andra barn så förstår hon långt mycket mer än hon kan uttrycka. Hon är en fena på att härmas, så frågar man henne om hon kan säga det ena eller det andra så formar hon sin lilla mun och får ur sig något som i alla fall liknar det man just sa. Sista veckorna har hon börjat att säga två ord efter varandra, förutom hennes sånger så är “Kolla hä” något som hon säger gång efter annan och pekar på det hon är fascinerad av. Just nu ligger valparna högt upp på fascinationslistan. “Bebi. Kolla hä!” säger hon och pekar mot och på (bokstavligen alltså) valparna. Tur att våra tikar är snälla.
Sedan hon började gå för några månader sedan så har hon gått från motorisk klarhet till klarhet. Idag kan hon faktiskt springa några steg och hon ramlar extremt sällan. Hon är dock väldigt försiktig och har hon en kant framför sig, sätter hon sig ner, vänder sig om och backar ner för kanten. Detta oavsett om det är 4 cm ner till nästa nivå... Försiktigheten betalar sig dock eftersom hon i princip aldrig har några blåmärken eller bulor. Amanda såg ut som om hon gått en boxningsmatch mest hela tiden i samma ålder.
Annars är det mycket djävulskap på schemat för stunden. Får hon inte som hon vill så skriker hon rakt ut och är det Amanda hon är oense med så biter hon henne på närmaste utstickande kroppsdel. Amanda är en ängel när det handlar om Felice, hon skulle aldrig få för sig att göra henne illa oavsett hur dum Felice är mot henne. Ibland önskar jag faktiskt att hon kunde ge igen med samma mått, fast det är klart att det är bättre att hon är vapenvägrare än att hon lägger sig på Felices nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar