Ya-yo

Det finns egentligen bara en sak som Felice vill äta för stunden: yoghurt, eller “Ya-yo” som hon själv säger. Hon ber om både det ena och det andra men i slutänden är det nästan bara yoghurt som går ner. Det är som att hon känner på sig vad hon blir dålig av. Jag menar, hon har alltid varit en vällingälskare och har i princip aldrig ratat flaskan oavsett hur mycket hon ätit innan. Nu ber hon om välling morgon och kväll samt om hon är trött, men då flaskan väl uppenbarar sig blir hon ledsen, skakar på huvudet och säger “Näää ääää”. På morgonen kan hon tänka sig att smaka lite, men på kvällen är det kört. Hon ber om det, men det är nog mer av vana än att hon faktiskt vill ha det. Vi har glutenfri majsvälling hemma, men hon vill inte ha den heller vilket jag kan förstå. Har man fått ont i magen och blivit dålig då man druckit välling så är det väl naturligt att man inte litar på flaskan längre. Jag förstår inte hur vi ska lyckas få henne att våga tro på mat igen. Vi behöver ett magiskt piller att stoppa i henne så att hon återfår tron på tillvaron. Det är så jobbigt att se hennes lilla bleka skepnad och inte kunna göra något. Jag känner mig maktlös… Om jag bara kunde ta hennes plats, hennes magont. På kvällarna kastar hon sig runt i sängen och gråter i sömnen och ofta lugnar hon sig inte förrän hon får sova mellan oss. För några veckor sedan sov hon lugnt hela natten i egen säng och var en nöjd, glad och rund liten tjej. Nu är hon en skugga av sitt forna jag. Det gör så ont att se henne.

Yoghurt är i alla fall lite gott