21 april 2007

En av de absolut största dagarna i mitt liv, dagen då min förstfödda dotter gjorde entré i mitt liv. En dag helt olikt alla andra jag ditintills upplevt. Många minnen är suddiga från det dygn som föregick hennes ankomst men en del är så tydliga att det känns som igår. Här kommer en berättelse om då Amanda Hilda Maria Douglas föddes.

20 april 2007

00:00 Klockan hade precis passerat midnatt då jag tänkte att jag borde gå och lägga mig. Vila skulle man ju göra så här dagarna innan en stundande förlossning. Jag hade ju trots allt gått tre dagar över tiden, så någon gång skulle väl bebisen titta ut. Jag var på intet sätt less på att vara gravid, jag trivdes rätt bra i mitt något otympliga tillstånd. Till och med så bra att jag skrubbat kakel rent från fog under dagen. Jag hade lagt mig och var på väg att somna då jag började känna lite molande värk i nedre delen av magen. Förvärkar sannolikt, tänkte jag och försökte sova. Smärtan försvann och dök upp igen. Fasen då, jag skulle ju sova. Då ett par timmar passerat så klonkade det till i maskineriet och jag insåg att dessa förvärkar eller vad det nu var faktiskt kom med 20 minuters intervall, hela tiden. Hmm… det kanske var värkar det här. Så här höll det på hela natten och jag kunde inte sova.

05:00 Sean kliver upp för att gå till jobbet. Han blir stoppad av mig och informerad om att jag inte alls hade för avsikt att bli lämnad ensam i rådande tillstånd. Rätt nöjd blev han, framförallt eftersom han faktiskt fick lägga sig och sova en stund till.

06:30 Försök till frukostintag framför Nyhetsmorgon. Jag ber Sean att klocka värkarna och han antecknar febrilt på ett papper. Värkarna kommer oftast med fem minuters mellanrum men ibland blir det uppehåll på 10-15 minuter. Värkarna är ofta rätt så smärtsamma och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv när det gör som ondast. Frukosten landar ganska snabbt med ett plask i toaletten.

09:00 Här någonstans flyttar jag in i duschen och blir sedan kvar där under någon timme tills varmvattnet är slut. Förbannar de vi köpte huset av för att de inte installerat en vettig varmvattentank. Informerar Sarah om att jag inte kommer till vår planerade date och fortsätter sedan att kräkas och kvida om vartannat.

10:00 Ringer förlossningen eftersom jag nu har ont mer eller mindre hela tiden. Jag har svårt att avgöra när värkarna börjar och slutar eftersom smärtan aldrig släpper. Så skulle det väl inte vara??? Det ska väl vara en paus mellan värkarna??? Blir bemött med standardsvaret “Ta två Alvedon och ställ dig i duschen” Svaret barnmorskan får av mig är att jag bara har två Alvedon och att om jag äter dem nu så kommer de att gå samma väg som frukosten och varmvattnet är slut i varmvattentanken. Blir instruerad att ta Alvedonen och återkomma då jag inte står ut längre. I mitt stilla sinne tänker jag att jag faktiskt inte står ut längre, det var ju därför jag ringde. Har dessutom hunnit få mardrömsinformationen att det är fullt på varenda förlossningsavdelning i Stockholm. Jag bara gråter.

11:00 Har kräkts upp Alvedonen och står verkligen inte ut längre. Ringer förlossningen igen och får ett irriterat “Var det inte dig jag pratade med nyss?”. Efter ett kort samtal får vi klartecken till att komma in för en bedömning men vi ska räkna med att bli hemskickade eller hänvisade till Eskilstuna eller Nyköping, för i Stockholm finns det ingen plats.

11:45 Möter mamma i dörren då vi ska åka. Hon har kommit för att hämta hundarna.

12:15 Efter en smärtsam färd där varenda ojämnhet i vägen orsakade våldsamma sammandragningar är vi äntligen framme vid KS Huddinge. Får träffa en rar undersköterska som kopplar på ett CTG. Jag fortsätter att kräkas som en gast och blir föga road då en ung barnmorskestudent kommer in och vill att jag ska dricka ett helt glas iskallt vatten eftersom bebisen rör sig lite dåligt. Jag flyttar blicken från henne till glaset, tillbaka till henne och säger sedan blankt nej. Hon ser dock så uppgiven ut att jag reviderar mitt svar och tackar ja till vattnet. Jag dricker alltsammans i ett svep och kräks fjorton komma tre sekunder senare upp detta i min nya bästa vän, spypåsen.

12:45 En barnmorska kommer in, är lugnet och vänligheten själv och gör en snabb undersökning där hon konstaterar att jag är öppen 2 cm. Hela min värld rasar. Jag kommer definitivt inte att få stanna, 4 cm ska man ju vara öppen för att de ens ska fundera över att skriva in en. Hon avlägsnar sig eftersom hon ska “gå och ta emot ett barn” som hon uttrycker det. Hon får det hela att låta hur simpelt som helst vilket det gör allt annat än känns som.

En stund senare kommer en annan barnmorska in. Inte alls lika vänlig, ser mest irriterad ut över att jag har så ont. Den första barnmorskan hade förklarat för mig att den konstanta smärtan berodde på att bebisen låg så långt ner med huvudet. Denna nya barnmorska förklarar det hela med att det gör ont att föda barn och att det skulle komma att bli mycket värre… Hade jag kunnat fly ut genom en dörr och komma ut på andra sidan ogravid i det läget så hade jag gjort det. Hon tycker egentligen inte att jag är i ett etablerat värkarbete och egentligen kan jag åka hem men nu är det så att de precis har fått en ledig plats och därför får jag den. Vi tror knappt våra ögon. Ska vi få stanna!?!

13:15 Jag får två Citodon och blir placerad på en stor boll. Faktiskt börjar det kännas riktigt behagligt efter en stund. Jag gillar bollen, riktigt mycket faktiskt. Då Citodonen börjar ha effekt efter en halvtimme-timme blir det dock riktigt farligt eftersom jag då är på väg att trilla av bollen några gånger.

Jag får lite dropp att ersätta allt det jag kräkts upp. Jag trasslar upprepade gånger in mig i slangen, komplicerat det där med värkar och dropp…

16:00 Börjar andas lustgas. Jag hade varit helt övertygad att jag med mitt kräkbeteende inte alls skulle klara lustgas men det gick som en dans och jag blev snabbt vän med masken. Det kändes som en hyffsat trevlig fylla utan bieffekterna. Med stigande koncentration lustgas gick jag dock längre och längre in i min lustgasbubbla.

17:30 Ber om epidural då jag inte orkar längre. Blir lovad att narkosen ska komma efter fem minuter. Blir uppjagad till toaletten för att kissa (utan lustgas och jag tror att jag ska dö!) och därefter placerad i sidoläge med ryggen bar. Fem minuter går, femton minuter går, femtio minuter går men ingen narkosläkare är i sikte. Vi får ingen information om vad som händer, vi får inget veta. Jag ligger med lustgasmasken tryckt mot ansiktet och är helt borta under denna tid. Jag minns bara en massa konstiga ljud som jag förmodligen uppfattade för att jag var helt luddig i huvudet. Jag minns att Sean somnade till vid sängen två gånger och att jag sparkade till honom för att han skulle vakna. Blir undersökt en gång och får veta att jag är öppen 5 cm. Hur långsamt ska detta gå???

19:40 Först nu uppenbarar sig narkosläkaren. Han hinner knappt påbörja epiduralläggningen då det ringer i hans telefon. Jag tror att han såg på hela min uppenbarelse att det inte fanns några alternativ till att fortsätta läggandet för han sa till sin sköterska “Svara men tala inte om var jag är”.

20:10 Äntligen kan jag lägga ifrån mig lustgasmasken och bli människa igen. Epiduralen har tagit helt fantastiskt och jag är i himmelriket. Kan till och med sms:a lite och dricka smoothie. Så här skulle det vara att föda barn från första stund. Ångrar inte en sekund att jag beslutade mig för epidural. Är nu öppen 7 cm.

21:00 Skiftbyte. Får en ny barnmorska och undersköterska, och med sig har de dessutom en ambulansstuderande. De verkar trevliga. Jag blir undersökt igen och nu är det plötsligt helt öppet. Jag har alltså gått från 7 till 10 cm på en dryg halvtimme. Jag blir lämnad ensam lite eftersom det värkar som om värkarna har pausat lite vilket tydligen är helt normalt. Livmodern tar igen sig lite inför slutspurten. I min enfald tror jag att det värsta är över nu…

22:00 Jag känner fortfarande inte av någon smärta alls vid värkarna men ett ofantligt tryck i bäckenet kommer och går. Jag har ett värkstimulerande dropp kopplat och det höjs kontinuerligt. Jag upplevde att värkar kom i ett och avlöste varandra varför droppet sänktes lite. Fosterljuden är inte optimala och jag blir instruerad att byta läge.

22:30 De tar ett blodprov på bebisens huvud pga de icke-optimala fosterljuden men det ser så bra ut så. En läkare tar provet och säger till mig att det inte är någon fara med bebisen. Jag skäms lite över att jag faktiskt inte tänkt att det kunde vara någon fara med bebisen. Det kändes så självkart att allt skulle gå bra. Droppet höjs igen.

23:00 Barnmorskan ber mig flera gånger att försöka krysta men konstaterar lika snabbt att det “nog inte är färdigt ännu” och jag får vila.

23:45 Trycket i bäckenet har helt klart ändrat karaktär, det är krystvärkar som jag känner. Den närmaste kvarten är en oändlig räcka av tappra krystningsförsök men utan resultat. Personalen försöker att peppa och instruera men jag går bara längre och längre in i mig själv. Jag är så slut att jag inte orkar lyfta huvudet längre. Jag orkar bara inte. De håller mina ben och försöker hjälpa mig men jag orkar inte mer. Jag är så trött att jag inte vet var jag befinner mig.

21 april 2007

00:00 Beslut fattas om att förlösa bebisen med sugklocka pga uttröttad mor. Jag är så tacksam för att detta snart är över. Åtminstone i några minuter. Därefter förbyts tacksamheten i panik. För att göra en fruktansvärd och lång historia kort så kände jag mig som ett hjälplöst slaktdjur i en tvånggspilta. Upplevelsen önskar jag inte min värsta fiende. Den var brutal, smärtsam, panikartad, ovärdig, MEN den resulterade klockan 00:19 i att världens underbaraste lilla bebis landade med ett splosch på mitt bröst.

00:19 Den lilla flickan andas inte, hon är slapp och blek. Jag hinner stryka lite slem ur hennes ansikte och ge henne en puss. Jag får höra ett rosslande ljud innan de snabbt klipper av navelsträngen och försvinner med henne. Vad var det som hände? Var är min dotter? Vi ska ju vara här tillsammans.

04:40 Jag får äntligen träffa min lilla tjej igen. Hon är täckt av slangar och elektroder. Jag ser inte hur hon ser ut. Hon andas tungt och det kommer slem ur hennes lilla mun. Men hon är ändå världens underbaraste, världens vackraste. Vår AMANDA.