Ur ett barns perspektiv

Jag fascineras ofta över hur barn tänker och handlar. Inte bara då det gäller mina egna barn utan nästan lika ofta när det gäller andras. Barnens värld är i grund och botten väldigt enkel, även om de ibland kanske inte tycker det då världen går under för att man inte får som man vill. Det mesta är svart eller vitt för ett barn, några nyanser existerar helt enkelt inte. Antingen sover man eller så är man vaken, antingen får man godiset eller så får man det inte (fast man kanske protesterar lite). På jobbet hamnar jag ibland i situationer där barn får vara med om de tunga besluten i livet, en älskad familjemedlem måste få hjälp att somna in och gå till den sista vilan. Lördagen var en sådan dag. Då kom ett par in med sin 13 år gamla hund som insjuknat mycket hastigt. Med sig hade de sin dotter, 5-7 år gammal. Hunden hade förstås funnits hela dotterns liv och hon kände förstås inte till ett annat liv än det tillsammans med sin älskade hund. Efter lite diskussion fattade ägarna beslutet att hunden skulle få somna in, det fanns inget annat beslut som var etiskt försvarbart för hunden. Dottern bröt ihop fullständigt. Hon skrek och grät, sparkade och viftade. Hon anklagade oss vuxna eftersom vi ville döda hennes hund. Vi försökte alla tre att förklara för den lilla flickan att det var för hundens bästa som han skulle få somna in, att han hade ont och att vi inte ville att han skulle behöva ha ont längre. Hon ville fortfarande inte lyssna. Hon ville inte leva utan sin hund, hon frågade upprepade gånger om det här var sista dagen hon skulle få vara med sin hund för alltid. Efter en stund fick hon klappa sin hund en sista gång och därefter lämnade hon rummet med den ena föräldern. Hon var på intet sätt överens med oss om att det bästa var att låta hunden somna in men hon hade lugnat sig lite. Hon ville dock inte se när hunden dog, vilket vi alla kunde förstå.

Efter ca 20 minuter var det dags för hunden att få narkosmedlet som skulle befria honom från smärta och lidande. Då hör vi plötsligt hur någon stimmar och stojar i korridoren utanför. Det är hundens lillmatte som springer upp och ner i korridoren och leker med sin far tills hon kiknar av skratt. Hon har kommit över förlusten av sin hund innan han ens är död. Som vuxen har vi nog ibland lite svårt att acceptera barnens sätt att reagera på situationer liknande den beskrivna. Vi är vana att sörja en förlust, vi förväntas av vår omgivning att sörja en tid. Men för barnen är denna tid extremt begränsad och det ska vi nog glädjas över. Vi kan till och med tillåta oss att ryckas med i barnens sinnesstämning eftersom det är befriande att få skratta lite även i den djupaste av sorg.