Nyhetsmorgon

Det blev en intressant kvart framför Nyhetsmorgon innan jag klev upp ur sängen imorse. Det första inslaget handlade om det klargörande av vilka lagar och regler som gäller för dödssjuka människor som själva önskar avsluta sina liv som Socialstyrelsen gick ut med igår. Ingen kan väl ha missat debatten som fick nytt ljus då en svårt sjuk 32-årig kvinna skrev ett brev till Socialstyrelsen och bad om att under narkos få stänga av respiratorn och därmed avsluta sitt liv. Nu har ett förtydligande av gällande lagar och föreskrifter givit henne rätt att få respiratorn avstängd och eftersom läkare ska minska patienternas lidande så har hon också rätt att bli nedsövd i samband med att respiratorn stängs av. Detta är väl förmodligen att betrakta som dödshjälp eftersom den läkare som stänger av respiratorn och söver ned kvinnan faktiskt orsakar hennes död. Jag är väldigt kluven när det gäller dödshjälp. Jag kan inte riktigt ta ställning till det om man ser det som en generell företeelse. I det enskilda fallet så kan jag dock tycka att det är ett bra alternativ, till exempel i fallet ovan.

TV4’s studio gästades av en representant från Socialstyrelsen, ordförande i läkaresällskapet (?) samt en handikappad kvinna med liknande sjukdom som den kvinna som nu fått rätt att avsluta sitt liv. Läkaren och Socialstyrelsens representant var båda positiva till beskedet liksom enligt uppgift större delen av läkarkåren. Den handikappade kvinnan hade dock en helt annan syn på saken. Hon var mycket upprörd över beslutet och menade att det hela egentligen var en fråga om ekonomiska aspekter på svårt sjuka människor. Vem skulle nu värna om hennes liv? Hon skulle se till att i tal och skrift göra klart att hon inte hade för avsikt att avsluta sitt liv tidigare än vad naturen (om man nu kan tala om det då man har hjälp av livsuppehållande åtgärder) har i beredskap. Hon var rädd för att läkarna skulle “ge upp” snabbare vad det gäller henne än en frisk person med samma skador efter exempelvis en svår olycka. Hon var övertygad om att det gällde att träffa rätt läkare så att hon skulle få hjälp istället för att “bli avlivad”. Hon uttryckte klart sin övertygelse om att det var ekonomin som styrde detta, att det nu var en lätt och billig väg att gå att avsluta svårt sjuka personers liv.

Jag har full förståelse för att det kan kännas konstigt att någon väljer att avsluta sitt liv då man själv sitter i samma situation och ser en stor mening med sitt liv. Det kanske rent av känns kränkande. Som att någon eller hela samhället anser att man inte borde vilja leva eftersom andra personer i den situationen väljer att dö.  Men egentligen är det faktiskt inte det som lagen handlar om. Den handlar om att man som enskild person (vid sina sinnens fulla bruk) ska ha rätt att själv bestämma över sin vård. Och det är ju egentligen inte konstigt. Vi gör ju val varenda dag som rör vår egen hälsa. Vi kan ha drabbats av en infektion och få antibiotika utskrivet av vår läkare, men det är vi själva som väljer om vi ska ta medicinen eller ej. Vi kan vara allvarligt sjuka i cancer och välja att acceptera eller avstå operation eller cytostatikabehandling. Vi kan välja att hoppa fallskärm utan att kontrollera skärmen först eller köra bil utan bilbälte. Vi kan av religiösa skäl avstå en blodtransfusion trots att vi mest sannolikt kommer att dö utan den. Vi kan äta oss feta på ohälsosam mat, dricka för mycket alkohol eller röka. Det här är det betydligt färre som ifrågasätter och blir provocerade av. I grund och botten är det för mig egentligen samma sak, bara det att stänga av en respirator blir så definitivt eftersom personen dör förhållandevis omedelbart. Avstånd från cytostatikabehandling dödar det med, men inte lika snabbt. Ingen kommer att fatta beslut om en gravt handikappads liv eller död förutom hon eller han själv. Inte ens släktingar har rätt att besluta i det läge personen ifråga själv inte kan göra sig hörd. Om det inte finns en uttrycklig önskan från personen så är det liv som gäller, inte död. Jag ser ingen anledning att oroa sig för att man plötsligt skulle behöva vara rädd för att bli avlivad. Lagen är inte ny, det har bara blivit ett tydliggörande av den. Läkarna har inte blivit bödlar som den handikappade kvinnan tyckte, de kommer fortfarande att rädda betydligt fler liv än de hjälper att avsluta. Mycket tror jag handlar om att man som handikappad ibland känner sig som en börda för omgivningen och nu kanske man än mer känner att det finns ett alternativ att slippa vara till besvär. Jag tror dock inte att det finns en enda person som önskar livet ur en människa som själv vill leva!

Detta reportage avlöstes av en intervju med ordförande för riksorganisationen UFO-Sverige. En man i kostym som mycket allvarligt talade om utomjordingar och om huruvida det var säkert eller ej att ta kontakt med dessa då de förr eller senare uppenbarar sig hos oss. Från en mycket allvarlig och högst konkret debatt om liv och död till en man i kostym som snackar om aliens på fullaste allvar. Jag tokskrattade bland mina kuddar i sängen. Jag tror inte ett dyft på en annan civilisation som sitter och spanar på oss och planerar att resa hit och ta över planeten jorden liksom Columbus intog Amerika. Jag kan visst acceptera att det förmodligen finns liv på andra planeter eller i andra solsystem, det kanske är konstigare om det inte gör det. Men vad säger att det livet överhuvudtaget liknar vårt liv? Det kanske är stora snorgula massor som flyter runt och byter slemklumpar med varandra eller vätskemoln som slås samman till stora grönturkosa sjok som producerar rosa stenar. Hur som helst så kan jag inte i min vildaste fantasi tro att det finns något liv som liknar vårt eget, som har upptäckt oss och som bara väntar på att slå till.

Pga min kaxighet så sitter de säkert och spanar på mig med sina jättekikare från planeten Ubikus och planerar att hacka sig in på min dator, ta över min blogg och därefter inta mitt hus då jag somnat ikväll…