Eländes elände

För ett dygn sedan satt jag ute i solen och värmde mig och idag sitter jag inne och tittar ut på snön som formligen vräker ner utanför fönstret. OK, nu har till och med jag tröttnat på vintern. Åtminstone lite. Om snön aldrig hade försvunnit så hade jag kunnat leva med snö en bit in i april också, men nu när jag fått smak på våren så är det lite svårt att acceptera att jag fick pulsa fram i djupsnö på morgonpromenaden. Hundarna verkade i alla fall lyckliga.

Den här vinter har totalförstört vårt stängsel vilket gjort att hundarna lärt sig att hitta ut från tomten snabbare än vi hinner säga “Stanna”. Meg har periodvis varit ute och sprungit lös i området varenda dag. Lite lagom roligt för mig som försöker att agera seriös hundägare. Sean verkar inte kunna bry sig mindre om detta, han är mest nyfiken på var hon tar sig ut. För mig är det fullkomligt egalt om hon så hyr en helikopter för att ta sig ut, hon ska inte vara lös på tomten. Punkt. Så just nu är Sean och Amanda på Bauhaus och kollar lite priser på nytt staket/stängsel. Eftersom vi gör ROT-avdrag på förra årets deklaration hade vi kallt räknat med ett mycket trevligt besked då deklarationerna kom förra veckan, och hade stora planer för husmålning och nytt staket. Istället blev det en rejäl kalldusch. Inte en krona tillbaka på ROT-avdraget. Inte ännu i alla fall. Så här står det på Skatteverkets hemsida:

“Ansökan om skattereduktion ska göras skriftligen och ha
kommit in till Skatteverket senast den 3 maj 2010. Om
din ansökan kommer in senast den 1 februari och du
dessutom e-deklarerar kan du få skattereduktionen till
midsommar. Till ansökan ska bifogas kopior av fakturor
eller motsvarande handlingar.”

Detta tolkar jag som normalbegåvad svensk som att jag kommer att få skatteåterbäringen till midsommar (eftersom jag självklart skickade in blanketten innan 1/2). Då hade jag visst inte läst vad som stod enligt damen vid Skatteverkets telefonupplysning (som dessutom kostade på sig att hånskratta lite åt mig). Man kan få pengarna, men det är förstås ingen garanti. Såklart, vad trodde jag egentligen. Så vi lär fortfarande ha ett trasigt staket och ett grått hus till jul.

Påsk har det varit också, fast det har knappast märkts. Natten till skärtorsdagen blev Amanda magsjuk och jag säger då det att hellre tar jag fyra magsjukor själv än en magsjuka på en treåring (det där behöver ödet inte ta helt bokstavligt för nästa år). Hon vaknade givetvis av att hon kräktes, över HELA sängen. Bara att bita ihop och vara glad över att man inte bor i en lägenhet utan tillgång till tvättmaskin. Men helt ärligt, det finns få saker som är värre än ett kräkande litet barn. Det går liksom inte att få dem att känna av innan det är dax att tömma magen igen utan det lilla som finns kvar i magsäcken efter att man han kräkt ner en säng och tre omgångar sängkläder hamnar förstås i golvspringorna i hallen, på sköldpaddsterrariet, på badrumsgolvet (som tack och lov inte är beklätt med heltäckningsmatta, Seans brittiska ursprung till trots). Sean fick ta nattjänst och städa kräk medan jag tog med mig Felice till gästrummet i hopp om att vi skulle klara oss från kräkbaciller. Kan dock meddela att hon fick sova på handdukar för säkerhets skull. På Skärtorsdagen var Amanda fortsatt magsjuk och jag kände mig oerhört grym som förvägrade henne en kram som hon så gärna ville ha. Men jag var helt fokuserad på att hindra smittspridningen i hushållet. Felice fick följa med mig till jobbet och var världens tappraste ettåring och jobbade med mig från 8 till 17!

När vi kom hem på Skärtorsdagen satt en lapp på dörren “Det finns magsjuka i huset. Vänligen knaka inte på dörren” och det var inte Amanda som skrivit den… Och inte var det magsjukan som orsakat lappen heller, den fick agera svepskäl för att det inte fanns något godis till påskkärringarna. Jag hade med mig lite godis hem men eftersom klockan var närmare 18 då de hårt arbetande Sandra och Felice kom hem så fick vi bara äran att dela ut godis till ett gäng med kärringar och endast ett påskkort pryder vårt kylskåp. Bättre lycka nästa år.

Långfredagen mådde Amanda bättre igen och ingen av oss andra hade börjat kräkas, så jag åkte till jobbet som planerat. Tänk att få spendera Jesu dödsdag (för det är det väl??) på arbetet när man kan gå hemma och sörja… Vi hade det i alla fall skapligt lugnt, åt påskmat och påskgodis och tog hand om lite sjuka djur och hjälpte några att gå samma väg som Jesus. Jag gick omkring med ett illamående hela dagen, förmodligen var det påskgodisets förtjänst men jag var helt övertygad om att jag skulle börja kaskadkräkas vilken sekund som helst.

Påskafton spenderades med mamma och Björn. Amanda mådde sämre och sämre vartefter dagen gick, åt mindre och mindre (hon ville inte ens ha godis!!!) och blev blekare och blekare. Sent på kvällen var det dax igen, hela resesängen nedkräkt. Skulle det aldrig sluta? Det hade ju gått 2,5 dygn sedan hon sist kräktes. Men det blev inte så mycket mer och sedan dess mår hon faktiskt ganska bra även om hon fortfarande äter dåligt.

Igår var det vårbruk i trädgården och Sean började lägga ut mått för den nya altanen/trädäcket. Och idag är det som sagt vinter igen. Det är väl en underbar värld vi lever i? Och för att göra det hela än bättre så har jag fått äran att jobba ikväll eftersom min kollega ramlat i en skidbacke och skadat sig. Det är visst ingen höjd på eländet… Stackars mig.

Jag avslutar eländes-bloggen med några mindre eländiga bilder (fast Amandas snygga skada i ansiktet är nog att klassificera som elände den med…)