Ibland undrar jag om det inte vore bäst att ta mitt pick och pack och flytta in på jobbet. Vi har ju trots allt ett litet övernattningsrum som skulle rymma såväl mig själv som ett par ungar och ett drös hundar. Sean skulle nog få sova på golvet dock eftersom sängen är ganska liten.
Som bekant åkte jag på att jobba Annandag påsk trots löfte om en ledig dag. Dagen därpå var det nattskift på schemat. Att det skulle bli en hektisk natt rådde det väl knappast något tvivel om. Efter en fyradagarshelg så brukar fallen hopa sig nästkommande vardag. När jag svängde in på parkeringen besannades mina värsta farhågor. Parkeringsplatsen var proppfull med bilar. Jag hann knappt hänga av mig jackan innan jag möttes av den ena joursköterskan som lät mig veta att det satt 10 patienter och väntade på mig. Vilken ära! Folk hade till och med somnat på bänkarna i väntrummet. Jaha, bara att kavla upp ärmarna och jobba. Jag var precis i stånd att ta in den första patienten då jag fick ett telefonsamtal från operation, min kollega hade stött på problem i en hundbuk och behövde hjälp. De 10 patienterna fick vänta och jag fick svida om till kirurgutstyrsel. Ungefär en timme senare hade vi beslutat att sy ihop hunden och hoppas på det bästa.
Från klockan 20:30 till 05:10 satt jag inte ner annat än för att studera och besvara röntgenbilder och skriva journal. Jag slängde i mig en plastmugg vatten vid 22:15 men i övrigt gick jag på sparad energi. Stressen låg faktiskt på en hyfsat basal nivå, det går ju inte att ta mer än en patient i taget. Jag kände inte av någon som helst trötthet förrän jag satte mig ned då den sista patienten skrivits in till vårdavdelningen. Men jösses vad trött jag blev då. Det var som att dra ner rullgardinen totalt. Jag rörde mig i slow motion och kunde inte tänka utan att samtidigt anteckna på ett papper. Jag fick i mig en smörgås innan jag tog en rond på vårdavdelningen, justerade lite behandlingar och skrev lite journaler. 06:15 kröp jag ner i min sovsäck, satte klockan på 07:45 och bad till jourgudarna att jag skulle få 1,5 timmars sömn. Klockan 06:55 ringde telefonen, akutpatient på rum 5. Känslan är obeskrivlig. Det går bara inte, det är fysiskt omöjligt att ta sig ur sovsäcken. Jag stirrade ut i tomma intet i ett par minuter innan jag lyckades släpa mig upp. Patienten fick efter en kort undersökning somna in och bege sig mot hundhimlen. Min belöning fick jag i form av fint beröm från ägarna som talade om att den de helst av allt hade velat träffa då de kom in var jag eftersom vi träffats vid ett tillfälle tidigare och de tyckte att jag var så gullig mot dem. Tänk vad några fina ord kan värma och ge ny energi då man är så slut att man nästan inte vet vad man heter.
Natten från helvetet, helt enkelt. Men en stor eloge till alla trevliga djurägare som trots många långa timmar i väntrummet inte tappade humöret. Inte en enda av dem. Alla var tacksamma för hjälpen trots höga kostnader och ibland inga tydliga svar på deras frågor. Ett par hade sin tvåveckors bebis med sig och inte ens de var stressade av situationen. Det går så mycket lättare att jobba med sådana ägare.
Nu är det dax att kamma sig och bege sig till sitt andra hem för ännu en trevlig kväll. Tur att jag älskar mitt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar