Jag är säkert inte ensam om att känna mig jinxad så fort jag konstaterar något positivt. Det är precis som att då drar en ful liten filur på smilbanden och tänker att “Nu ska hon få se. He he he!”. “Peppar peppar” är så pass vanliga ord ur min mun att det är förvånande att Amanda inte anammat det ännu. Men de orden verkar för länge sedan ha spelat ut sin rätt. Efter mitt inlägg om Felice rekordnatt igår hade jag förstås en liten förhoppning om att succén skulle fortsätta åtminstone någon natt till. Att det skulle komma bakslag det förstod jag, ganska luttrad har jag blivit sista åren. Och bakslaget kom, med full kraft och ganska per omgående. Felice placerades i vaggan klockan 22:40 igår, jag sträckte ut mig i min säng som bara var helt min egen. Häääärligt. En halvtimme hann jag njuta innan ett illvrål kom från vaggan. Sedan var Felice helt hysterisk och otröstlig i 30 minuter. Inget hjälpte. Detta är verkligen inte likt henne. Hon är förvisso expert på att vakna på nätterna men hon brukar aldrig skrika. Hon är faktiskt knappast ledsen alls. Så länge hon får lite mat så är hon nöjd och somnar om. Men inte inatt alltså. Visst tyckte jag synd om henne men samtidigt var jag så frustrerad att det var svårt att dölja. Varför kunde hon inte sova så att jag äntligen kunde få lite sammanhängande sömn??? Till slut somnade hon, men natten igenom har hon vaknat en gång i timmen och varit ledsen. Mardrömmar? Tänder? Bara allmänt kinkig? Vad vet jag. Och egentligen spelar det ingen större roll, jag är lika trött idag oavsett vilket.
Tur att hon är söt i alla fall
sötisen! Kanke är i någon utvecklingsperiod. Brukar de inte sova sämre då? Hoppas ni får sova bra i natt
SvaraRaderakram