Alive

Förrförra veckans Skavlan gav mig en chans att uppleva en person som jag mycket länge varit fascinerad av. Personen ifråga var en av de personer som överlevde den fruktansvärda flygplanskraschen i Anderna för närmare 40 år sedan. Att han sedan var en av de två överlevande som på något outgrundligt vis lyckades korsa bergen iförd promenadskor för att hitta en räddning för de fåtal personer som överlevt olyckan gör honom ju inte mindre fascinerande. Jag såg filmen “Alive” i början av 90-talet och sedan dess har jag varit djupt fascinerad av händelsen. Tänk att överleva en sådan horribel flygkrasch, att få se sina anhöriga och vänner dö av att sina skador och sedan lyckas hålla sig vid liv under två månader genom att tvingas äta av de döda för att överleva. Det är verkligen helt makalöst. Jag tror inte att någon som sett filmen eller hört talas om händelsen kunnat låta bli att tänka på det val dessa människor gjorde och därefter sätta sig själv i samma situation. Vad hade jag gjort? För de flesta människor kommer nog svaret tämligen omgående: jag skulle aldrig kunna äta en annan människa, och framförallt inte en anhörig eller vän. Dock så är jag ganska övertygad om att de flesta av oss faktiskt skulle kunna göra det i en extrem situation. Jag tror att överlevnadsinstinkten tar över i ett sådant läge och den är så extremt stark att man nog inte ska underskatta den eller tro att man kan manipulera den genom de tankar och värderingar man har i det normala livet. I ett läge likt det som de överlevande hamnade i är ingenting längre normalt. Spelets regler har ändrats och det är det primitiva som tar över. "Survival of the fittest”. Alla kanske inte skulle göra det val som dessa människor gjorde, men jag tror inte att man kan sitta hemma i sitt vardagrum och avgöra hur man skulle reagera. Att lyssna på Nando Parrados berättelse gör mig än mer övertygad om det. Han beskriver på ett lättförståeligt vis vad som hände i honom då planet kraschade, eller kanske snarare vad som inte hände. Känslorna kopplades bort och strävan efter att överleva kopplades på. Hur annars lyckas man gå 7 mil på 10 dagar genom en av världens mest ogästvänliga platser? Och detta efter närmare två månader i fullkomlig kris. Helt obegripligt.

Nando Parrado beskriver också något som för mig är så oerhört fascinerande. När han och hans vän beslutade sig för att ge sig av från olycksplatsen för att kanske hitta en räddning och de hade kommit till en klippkant så var det enda de kunde se berg. Berg, berg, berg. Inte en skymt av något som skulle kunna vara civilisation. I den sekunden visste Nando och hans vän Roberto att de skulle dö. Det fanns inte en chans att de skulle klara detta. Ändå beslutar de sig för att gå vidare istället för att lägga sig ner och dö. De visste att de skulle dö, men de skulle gå tills de dog. För varje steg de tog var de ett steg närmare sina anhöriga och det gav dem styrka att gå. De skulle få dö närmare sina anhöriga än om de stannat vid olycksplatsen. De hade aldrig en tanke att de skulle kunna ta sig till civilisationen, de bestämde sig helt enkelt för att de skulle dö tillsammans gåendes. Det är ett sådant mod att det inte går att beskriva med ord. Att veta att man ska dö, men ändå fortsätta att utsätta sig för obeskrivlig smärta och lidande tills dödsögonblicket. Nu vet vi ju att det inte blev så. De lyckades ta sig till civilisationen och såg till att de andra 14 som var kvar vid flygplansvraket blev undsatta. Men det kunde de ju inte veta då de gick där i djupsnön iklädda helt vanliga kläder och skor under 10 fruktansvärda dagar. Vilka hjältar.

En annan högst tänkvärd del av Nandos historia är hur det är att komma tillbaka till livet efter sin död. Ingen människa trodde att någon överlevt kraschen. Sökandet efter planet hade avslutats, dödsannonserna var publicerade i tidningarna, begravningsgudstjänster hade hållits, Nandos foto stod bredvid hans mors och systers på spiselkransen (de båda dog i olyckan) hemma hos hans far. Men så plötsligt så befann sig Nando åter i livet och den chock han upplevde över att livet var precis detsamma som innan han “dog” var påtaglig. Grannen klippte fortfarande sin gräsmatta, hunden fortsatte sitt vanliga liv, folk gick till affärerna och handlade. Inget, INGET hade ändrats. Det här är förstås ingen angenäm tanke, men ändå viktig.

Ni som inte sett programmet (Skavlan 26/11), GÖR DET! Det är ett måste.