Har precis varit på kvällspromis med hundarna och passade på att posta alla 50 julkorten på lådan. Känner mig riktigt duktig, i god tid och allt. Det är helt klart inte varje år som jag lyckats få iväg korten så här långt innan jul. Ofta har jag googlat på sista datum för att posta korten någon dag innan deadline, men inte i år alltså. Tilläggas bör också att jag för en dryg vecka sedan inte hade fixat årets julkort ännu. Men nu är det alltså klart, korten är skrivna och postade. Det kan vara ett eller två kort som behöver kompletteras med, men så mycket mer än 50 julkort behöver jag väl kanske inte skriva egentligen. Det är konstigt det där med julkort, jag skickar någonstans mellan 40 och 50 kort varje år men jag tror inte att jag får hälften så många som jag skickar. Inte för att det egentligen spelar så stor roll, men man kan kanske fråga sig varför man envisas med att skicka kort till folk år ut och år in som ändå inte verkar bry sig. Ja, ja, ingen skugga på någon, jag mår bra av att skicka korten och därför fortsätter jag med det. Ironiskt nog kom årets första julkort (kanske inte det allra första förstås, det kan Ni läsa om HÄR) förstås från en person som jag inte hade på min julkortslista. Bra att vara ute i god tid då så att man kan komplettera listan lite.
Medan jag har fixat med julkorten så har Sean gjort betydligt större underverk. Han lägger i skrivande stund sista handen vid vårt nya badrum. Det är inte helt rättvist det här med arbetsfördelningen. Ofta är det Sean som gör de storslagna projekten som gör att folk hajar till och höjer på ögonbrynen då de kommer hem till oss, medan jag sköter allt det där andra som inte syns. Jag kan helt ärligt säga att Sean inte skrivit ett enda julkort sedan vi träffades för 9 år sedan. Det är jag som fotar, beställer och skriver. Varje år. Men det är det förstås ingen som vet (förrän nu). Medan jag tvättar och viker kläder bygger Sean altaner, medan jag betalar räkningarna så tapetserar Sean en fondvägg, medan jag beställer foton på tjejerna lägger Sean golv. Ja, Ni förstår vart jag vill komma. Det är faktiskt lite synd om mig, i alla fall lite. Fast jag ska väl inte klaga antar jag, det är rätt mycket trevligare med tvättmedel än med tapetklister trots allt. Och spika har jag aldrig varit särskilt bra på. Dessutom har jag massor med tid att planera nästa husprojekt medan Sean färdigställer föregående.
Idag har jag förutom att fixa alla julkorten även tvättat, vikt tvätten, lagt in den i garderoberna, inhandlat en massa ingredienser till julbak och satt årets pepparkaksdeg. Den smakar riktigt bra, så jag hoppas att pepparkakorna som ska bakas framöver gör detsamma. Jag förundras över hur mycket jag hinner dessa dagar då jag inte jobbat. Första dagen försvann förstås snabbare än snabbast pga trötthet och energibrist. Men nu efter några dagar har jag plötsligt en massa energi som jag inte riktigt känner igen från mitt dagliga liv. Det är väl så här som personer som inte jobbar 50 timmar i veckan känner sig hela tiden. Det är en insikt som jag inte vet om jag ska vara glad eller ledsen över. Visst känns det skönt att inse att det inte är något fel på mig som är så trött och inte orkar med alla måsten men det känns ju också rätt trist att veta att det skulle kännas så här bra om jag inte behövde jobba så mycket. Bäst att inte fundera så mycket utan bara njuta av och göra något med den plötsligt uppkomna energin istället.
God natt på Er
Det är just därför att du jobbar så mycket som du verkligen kan njuta av att vara ledig och ta vara på den tiden. Skulle du vara ledig jämt skulle det förmodligen bli mycket mindre gjort, tror din moster som envisas med att fortsätta jobba och trivs med det och jag hinner med det jag vill och har inte något dåligt samvete för det som jag inte "hinner med". Allt är en prioriteringsfråga.
SvaraRadera