Reclaim the house

Klockan 15:30 återvände livet till det normala igen. Engelsmännen vinkades av vid grinden. Amanda vinkade för fullt men blev förstås ledsen då bilen försvann runt hörnet. "Becky...." sade hon sorgset. Hon hade verkligen fattat tycke för Seans svägerska och kommer säkert att sakna henne en hel massa. Nu pratar vi om att Becky åker plan uppe i himlen, vilket Amanda verkar tycka duger bra.

Nu skulle jag kunna skriva att det är helt fantastiskt underbart att slippa köa till sin egen toalett, att kunna titta på TV utan hörselskydd (morfar är snudd på döv), att kunna laga pasta till middag (gissa vad vi åt idag), att slippa städa toaletten från otäcka små spår (tror inte de vet vad en toaborste är på andra sidan Nordsjön), att kunna slappa framför datorn utan dåligt samvete, att inse att den mat man stoppat in i kylen finns kvar nästa gång man öppnar kylskåpsdörren, att slippa dricka en kopp te var 30:e minut av ren artighet (vet Ni att det gått åt ca 120 tepåsar under de 14 dagar mormor och morfar varit här, och då räknar jag endast det te som enbart de dricker!), men det vore ju rent oförskämt av mig. Då skulle man ju kunna tro att jag är glad att ha blivit av med dem. Istället skriver jag att vi kommer att sakna dem alla såååå mycket och vi kan knappt vänta tills vi får agera B&B för dem igen!

För att fira att vi överlevt utan större men så skulle vi ta en familjepromenad med barn och hundar. Då vi var på väg ut tog Sean Amanda i handen och skulle leda henne mot dörren. Lilla Fröken envis bestämde sig då för att slänga sig i golvet och rent reflexmässigt så ryckte Sean tillbaka. Amanda grät som en stucken gris men vi trodde nog att det mest berodde på att hon blev arg. När hon inte slutat gråta efter fem minuter och höll sig mot sin vänstra underarm blev jag orolig. Hon är verkligen inte den sjåpiga typen. Gråter nästan aldrig mer än en minut oavsett hur mycket hon gör sig illa. Hon skrek så fort jag tog henne på armen. Vi gick vår planerade promenad men hon grät fortfarande av och till då vi kom hem. Bara att inse att ett sjukhusbesök inte gick att undvika. För omväxlingsskull åkte vi till Astrid Lindgrens Barnsjukhus istället för SÖS, de har nämligen ingen kirurgisk verksamhet för barn på SÖS. Vi behövde lyckligtvis inte vänta länge på vår tur. Läkaren verkade lite stressad och förvirrad. Efter en knapp minuts undersökning konstaterade hon att vi skulle avvakta tills imorgon. Hon trodde inte att det var något som var brutet och menade att barn ju har så pass lite skelett att man nästan inte ser något på röntgen (?). En tvååring måste väl ändå ha tillräckligt med skelett för att kunna se en fraktur? Ja, ja, hon har säkert rätt, det är en muskelsträckning och inget annat. Amanda fick Alvedon på sjukhuset och verkar ha lite mindre ont. Hon säger dock hela tiden "Manda ont handen. Manda ont armen. Aj aj aj aj." Stackars liten. Armen hänger längs med sidan och hon använder den inte. Om det inte är bättre imorgon ska vi tillbaka till sjukhuset. Det blir nog skoj eftersom jag ska jobba 12-20 imorgon och dessutom har jag en tandläkartid klockan 10:00.

Jag har aldrig längtat så mycket efter att träffa en tandläkare som nu. Jag fick tandvärk för en knapp vecka sedan. Det började ganska beskedligt men eskalerade snabbt. Jag försökte få en tid innan Midsommar, men det var fullt. Första tiden var imorgon. Nu har jag så förbannat ont att jag tar dubbel dos Alvedon och halv dos Ipren var sjätte timme dygnet runt och det gör ändå så vansinnigt ont ibland att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag tror att jag har lokaliserat tanden som gör ont, men det är lite svårt då hela munnen nu är öm. Så fort jag äter eller dricker något så kommer en smärtattack som jag inte kan beskriva annat än som förlossningssmärtor fast i munnen. Det känns som om käke och tand ska sprängas sönder och det skulle inte förvåna mig om det kommer ut en liten bebis genom tanden vilken sekund som helst. Nu hoppas jag bara att min tandläkare kan göra något åt detta imorgon och inte bara titta på tanden. Jag står inte ut att ha så här ont en vecka till, inte en dag till faktiskt. Jag räknar timmarna tills jag ska få hjälp. Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att jag som sagt längtar efter att få gå till tandläkaren.

Nu ska jag gå och hänga 100 kg tvätt (alla lakan, handdukar och annat från Sandras B&B). Undrar om jag får någon lön den 25:e?