Dränerad

Den som vill läsa ett uppåt inlägg och som är less på tjat och gnäll föreslår jag ska surfa vidare till en annan blogg eller möjligen skrolla ner lite och läsa Gary Larson's myggskämt igen (jag tröttnar personligen aldrig på det). Jag är nämligen lite småtrött på ganska många håll och kanter så detta blir inget muntert inlägg. Man kan inte vara på topp jämt, antar jag.

Sent måndag kväll kom Seans mormor och morfar på besök. De ska stanna hos oss i två veckor tydligen. Det var ju Seans mamma som var så rar och bokade biljetter åt dem och hon "råkade" göra fel vid bokningen så att det blev två veckor istället för en. Och det var väl OK, visst? Ja, vad ska man säga? Nej, det känns inget vidare, de får ta in på hotell. Knappast. Istället så sväljer man irritationen och tänker att på något vis ska man väl överleva dessa två veckor. De har ju dessutom varit här en gång tidigare under knappt två veckor och helt ärligt så såg vi inte mycket av dem under dessa två veckor. De hittade på en massa saker på dagarna, åkte in till Stockholm och turistade osv. Så vi tänkte att det här skulle nog bli plättlätt. Men som så många gånger tidigare så hade vi fel. De har sedan de kom hit för fyra dagar sedan inte företagit sig något på egen hand. Idag hade de visst tänkt att åka till centrum men det blev aldrig av. Vi har ställt en bil till deras förfogande snälla som vi är, så det är fritt fram att åka varthelst de känner för. Men inte ens till centrum gick det att ta sig. Nej, om jag inte skulle med så stannade de nog hemma. Det kändes tydligen inget bra att köra bil. Jag gjorde klart för Sean att jag inte tänkte agera taxi åt dem oavsett hur trist stämning det skulle bli här hemma. Vi har varenda gång som vi varit i England tagit oss fram och tillbaka på egen hand. Vi har antingen hyrt bil eller haft med oss egen. ALDRIG att vi fått skjuts någonstans. Och vi har visst klarat oss alldeles utmärkt. Men då vi har besök från England så förväntas vi agera guider och taxichaufförer. Men det har jag alltså satt punkt för nu, och Sean kan inte göra så mycket han med benet i gips. Jag orkar inte bry mig om att det blir lite sura miner här hemma. Det var inte jag som ville att de skulle komma hit en halv evighet.

Utöver att de är väldigt stationära så är det här med maten ett helt projekt. Kräsnare människa än Seans morfar får man leta efter med lupp. Jag brukar bli anklagad för att jag är kräsen då jag är i England men jämfört med honom så ligger jag i lä! Han äter inte pasta, inte marinerat kött, inte couscous, inte fetaost, inte avocado, inte tomater, inte pizza, helst inte ris, inte paj, inte såser, inte palsternacka, inte vitlök.... Listan kan göras oändlig. Så vad äter karln då? Kött och potatis. Och det är ju väldigt lämpligt mtp att jag är vegetarian och aldrig har tillagat kött. Jag och Sean hade ingått ett förbund att vi skulle strunta i vad de äter och inte äter under tiden de är här. Vi lagar helt enkelt sådan mat som vi brukar äta och så får de äta om de vill. Vill de inte ha maten så kan de ju alltid laga egen eller vara utan (det senare högst olämpligt om man är diabetiker vilket de båda är). Sean bröt dock vårt förbund tämligen omedelbart och kontrollerar nu innan maten börjar lagas vad morfar kan tänkas äta. Jag bara suckar och stönar lite för mig själv, fast lite högt så att jag kanske hörs (morfar har dock hörapparat så mest sannolikt märker han ingenting av mina subtila protester).

Så just nu sitter jag alltså med två närmare 80 år gamla brittiska gäster i mitt hus, som inte har någon större lust att ta sig någon annanstans än mellan köket och soffan. Det dricks 100 koppar te varje dag och protesteras över fullt normal och ätbar mat. Jag ska agera social liten värdinna och får onda ögat om jag vill kolla på TV en stund. Jag känner mig fullkomligt dränerad på energi och det är inte ens halvtid i denna match... Utöver energitjuvar så är de också ekonomiska små tjuvar. Jag gillar inte att beklaga mig över pengar (eller brist på snarare) men just nu föder vi alltså två extra personer med våra fantastiska bidrag från Försäkringskassan (sjukpenning respektive föräldrapenning). Vi kommer att få äta nudlar länge, länge (dock inte innan de åker hem eftersom morfar inte äter nudlar). Kött är dyrt, det är väldigt dyrt... Pasta är gott och billigt! Men det räcker visst inte som argument.

Idag viskade dessutom en fågel i mitt öra att de inte har någon hembiljett bokad än. Va??? Detta har ingen talat om tidigare. Börjar känna mig väldigt nervös över detta. Planen går bara två gånger i veckan så om de inte får plats på tänkt flyg så finns det en uppenbar risk att någon av oss kommer att flytta härifrån, och eftersom jag är skriven på adressen så lär det inte bli jag.

Med dräneringen så går det... Ja, hur går det egentligen? Killen är tillbaka på mattan efter sin lilla SÖS-vistelse. Igår skulle rören bytas (vilket vi beslutade oss för trots den extra kostnaden). Och då kom den första goda nyheten sedan dräneringen påbörjades: vi behövde bara byta avloppsröret, vattenröret var bytt! Tjohoooo! Det betyder iaf några tusenlappar mindre i kostnader. Rörbytet gick tydligen smärtfritt, vi var inte hemma och beskådade det eftersom vi var utan toalett hela dagen. Idag skulle dräneringsarbetet fortsätta, eller faktiskt till och med bli klart. Han sa nämligen i början av veckan att han skulle nog bli färdig denna vecka, i alla fall med de större grejerna. Sedan kanske det skulle vara lite småpet kvar till nästa vecka. Om det inte vore beckmörkt ute skulle jag gå ut och fota lite så att Ni fick se hans version av småpet...

Igår upptäckte jag till min förtvivlan att mina älskade vovvars gravplats på tomten har blivit förstörd. Jag satte ner deras urnor i det hörnet eftersom jag visste att där skulle vi i alla fall inte dränera. Nu blev det ju så att rören skulle bytas och de går i den riktningen, men långt ifrån deras plats hade Sean sagt. Men då tänkte han inte på att en grävskopa ska få plats också. Så nu ligger hundarnas vackra stenar och blommor utspridda i leran, lyktan är krossad och allt det vackra är borta. Jag vet att det är ett världsligt problem, men det var inte kul att hitta detta igår. Som tur är ligger urnorna betydligt djupare än han kört sönder.

Då vi kom hem från sommarfesten på Masken stod rörkillens bil utanför huset. Både jag och Sean blev förvånade, var de inte klara igår?? Jodå, det var de. Det som hade hänt idag var att grävkillen lyckats gräva sönder bergvärmeledningen och akut fått ringa in rörkillen. Nu gick det inte alls att laga så lätt. Reservdelar behövs och dessa finns utspridda lite här och var i Uppland och Södermanland. Nu undrar jag hur mycket mer som kan hända under dräneringsarbetet. Detta måste vara projektet från helvetet. Jag är såååååå glad att vi inte bestämde oss för att göra detta själva!