Barndop, eller..?

I lördags var vi bjudna på dop av lille Douglas, mina tjejers tremänning. Strax före 15:00 infann vi oss i Täby Kyrka och jag placerade mig på första bänk med kameran i högsta hugg. Jag försökte fota in mig lite i det skumma ljuset (behöver nog gå en kurs i kyrkofotografering, eller så är det rakt igenom hopplöst).

Klockorna ringde och dopföljet äntrade kyrkan till tonerna av ”Duvemåla hage”. Douglas var cool som få och var egentligen bara bekymrad av alla fotoblixtar som stack i ögonen (och det är väl kanske inte så bara då man ska döpas…).

Fine lille Carl John Douglas

 

Vi sjöng tillsammans “Du vet väl om att Du är värdefull”, en jättefin psalm som vi faktiskt sjöng på min konfirmation. Jag visste inte att det var en psalm, jag trodde att det “bara” var en sång som sjöngs i kyrkliga sammanhang. Men nu vet jag bättre, psalm 791 alltså.

 

Lille Douglas får lite välsignelse från Guds budbärare, föräldrar och faddrar

Det blir nog ingen Pavarotti av Douglas, inte ett ljud hördes under dopet

 

Stolta föräldrar till finaste lillkillen

 

Allt gick så fint så, Douglas var som ett litet ljus, han fick rätt namn (inte som Felice med andra ord som höll på att få heta något annat…), ingen bröt ihop och grät, alla barn skötte sig mer eller mindre exemplariskt och organisten spelade helt enligt noterna. Ett fint dop.

Då dopföljet lämnat podiet så stod vi alla kvar och väntade på att de skulle komma tillbaka som de lovat, så att vi kunde ta lite fina bilder på dem allihop. Och tillbaka kom de, med besked. För plötsligt börjar tonerna av brudmarsch spelas och gästerna började att fånstirra på varandra. Några (läs Sean) utbrast mindre intelligenta kommentarer som “Nej men nu spelar hon väl fel, det är ju ingen som ska gifta sig”. Men se det var det visst det, för över altargången skred nu Fredrik och Malin fram som ett brudpar! Helt galet!

Min första tanke var “Herregud (passande eftersom vi var i kyrkan) vilken tur att jag bytte batterier i blixten”. Nästa tanke var “Men va fan (mindre passande eftersom vi fortfarande var i kyrkan), jag har ju svarta kläder på mig!”. Av ansiktsuttrycken att döma så tror jag att det stora flertalet av dopgästerna var högst förvånade, för att inte säga chockade. Fnissen spred sig i bänkarna, en och annan tår tittade fram och sabbade mascaran hos ett par tre kvinnliga gäster och några barn fick lämna tillställningen (kan ha varit så att ett av mina räknades till de som blev utvisade).

Vigseln var alldeles lagom lång med ett fint tal av prästen och en fin (nåja) av församlingen. Paret sa ja till varandra och blev Herr och Fru Hallin. Douglas passade på att utforska sakristian lite medan mamma och pappa fixade det där med ringar och kyssar.

Precis lagom till att vi gäster hade kommit över den värsta chocken så var det dax att bege sig ut i regnet och snålblåsten för att hälsa brudparet med sedvanligt ris och hurrarop. (notering för framtiden: lära Amanda att riset ska kastas på brudparet och inte på övriga gäster)

När kommer de???

 

Tadaaaa!

 

Brudparet sken som solen själv, och tur var väl det när solen lös med sin frånvaro. Men det är ju inget att deppa för i sig eftersom lite regn i brudkronan (eller i det blonda håret i Malins fall) bringar tur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev stort kramkalas utanför kyrkan och vi fick alla chansen att tala om hur förvånade vi blivit. Ibland behövdes inga ord:

 

Sötaste bröllopsgästen!

 

Då gåshuden helt tagit över vår kropp och händerna frusit till is begav vi oss till lokalen på andra sidan gatan.

 

På väg till festen fick jag syn på några bröllopsgäster som skulle till nästa vigsel i kyrkan. Jag kunde inte låta bli att ta upp kameran:

Det är lite “Fyra bröllop och en begravning” över denna bild, eller hur?

 

I Odd Fellows lokaler bjöds det på god buffé, trevligt sällskap och fina tal. Trots att de flesta var oförberedda på att det skulle bli annat än dopkaffe så blev det en riktig bröllopsfest med allt vad det innebär.

 

 

 

Tårtan var helt underbart god och till och med Amanda stoppade i sig två bitar. Det vill inte säga lite det, för en tjej som i normala fall inte äter tårta. Felice fick i sig en ansenlig mängd hon med och det blev en riktig humörhöjare. Hon gick från att vara grinig och otålig till att springa fram och tillbaka och skratta och babbla i ett par timmar. The wonderful world of carbohydrates!

Eftersom vi räknat med ett par timmars dopkaffe så kunde vi tyvärr inte stanna så länge som vi önskat. Trots det kände vi oss jättenöjda och på glatt humör vid hemfärd.

 

Stort GRATTIS Fredrik och Malin till Ert giftermål och TACK för en jättetrevlig fest. GRATTIS också till lille Douglas på dopdagen. Lycka till alla tre på livets väg. Vi hoppas få gå med lite vid sidan av.

 

 

Eftersom jag lovat Malin att bara publicera fina bilder på henne så måste jag även bidra med denna: