10 maj idag, 3 veckor kvar till juni= midsommarmånad. Lite märkligt då att jag sitter här och skriver till knastrandet av den brinnande veden i öppna spisen. Det är svinigt kallt ute, duggregnar och blåser snålblåst. Känns på intet sätt som sköna maj detta. Det började ju bra eftersom de första dagarna i maj såg rätt lovande ut. Jag spatserade omkring i vår trädgård, planerade var jag ska sätta alla plantor, buskar och träd som jag vill köpa, plockade fram utemöblerna och placerade dem på det nybyggda trädäcket, satt och tittade på när tjejerna härjade runt på nämnda däck så att det stod härliga till.
Men vad hände sedan?? Solen försvann och byttes ut mot moln, moln, regn, vind, regn, mer regn. Jag är inte nöjd. Jag vill ha försommarvädret tillbaka, nu. Mina träd och buskar vill ha sol och värme, mina blommor vill ha bin och humlor- inget av detta syns till så långt ögat når. Nu får allt vädergudarna ta och kika i almanackan och uppdatera sig lite. Jag ger mig f-n på att det är det här askmolnet som ställer till det. Men det kanske är bra för den globala uppvärmningen?
Innan det blev maj så var det förstås sista april, Valborg. Egentligen ska Valborg firas i Uppsala, allt annat känns rätt meningslöst. Men om man nu jobbar hela dagen så missar man större delen av festen (den del av kalaset som innebär fulla fjortisar som kissar i buskarna i Slottsparken känns mindre lockande). Efter väl förrättat arbete åkte vi till Kungsängen och åt middag hos mamma och Björn. Jag hade lovat Amanda att vi skulle titta på elden och man ska hålla det man lovat. Vi trotsade regnmolnen och begav oss ner till “den stora grillen” som Amanda kallade brasan. Det är inte lätt att vara liten, just då man tror att man lärt sig något så vänder omgivningen upp och ned på det.
Amanda, jättefascinerad av “grillen”
Felicen i lågornas sken
Vi gjorde besöket ganska kort och småsprang hemåt i regnet. Ett fantastiskt fyrverkeri kunde bevittnas från mammas och Björns balkong. Amanda pratade i flera dagar om alla “stjärnorna” som syntes på himlen. Själv stod jag med en rädd hund i famnen i andra änden av lägenheten och såg inte tillstymmelse till fyrverkeri. Jag kan dock konstatera att min snart 13-åriga hund börjar bli lite döv. Det är bara de absolut högsta smällarna som utlöser panik hos damen. Skönt för henne förstås, men för mig blir det en påminnelse om att hon är gammal…
Vi har i alla fall hunnit med lite lövkrattning på tomten och är nu redo för att ta emot solen, när den nu behagar visa sig. Ryktet säger att omkring imorgon eftermiddag är nästa chans att få se den. Kul att jag jobbar 12-21 resten av veckan. Not.
Amanda har trädgårdstjänst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar