Igår var det dax för mig att bege mig mot Arboga för att hämta hem Hedda. Jag hade stämt träff med familjen Carlberg på Årets Border, den stora borderterrierutställningen som hålls en gång per år. Jag tog med mig tjejerna så att Sean skulle få fria händer i trädgården under dagen. Lyckligtvis har vi två barn som är rena änglar att ha med i bilen. Det är sällan något skrik eller bråk och de kan underhålla sig själv långa sträckor. Det är bara ett litet aber nuförtiden och det är att Amanda tycker att det är jättekul att säga att hon är kissnödig då man kör i 110km/h på E4:an och måste stanna olagligt i vägrenen, kasta sig ut ur bilen, slita ut ungen ur bilstolen, hiva ner kläderna och hålla henne i luften framför sig för att få höra “Nej mamma, jag VAR inte kissnödig”. Jag har försökt att få henne att förstå allvaret i att stanna bilen där det är stoppförbud men det där med trafikregler och treåringar är ett kapitel för sig.
Väl framme i Arboga (som för övrigt är en jättesöt liten stad som jag nog ska ta mig en promenad i en vacker dag) sken solen från en klarblå himmel, liksom alltid på Årets Border. Ca 200 borderterrier med tillhörande familjer hade samlats för att göra upp om diverse titlar. Jag insåg ganska snabbt att jag befann mig i en mardröm. Två ungar som for åt varsitt håll, en gassande sol, en löpande tik, en tung blöjväska, bilen parkerad några hundra meter bort och ingen vagn. Behöver jag säga att jag inte kommer att göra någon repris av denna lilla tur? Vi hittade igen Hedda bland alla hundarna, hon höll på att krypa ur skinnet då hon fick syn på oss och Amanda var jätteförvånad över att hitta Hedda i en bur i en okänd liten by. Vi gjorde inget längre stopp på utställningen av förklarliga skäl. Jag hann knappt titta på hundarna alls eftersom jag hade fullt sjå att hålla Felice borta från alla papperskorgar, se till att Amanda inte snurrade in i alla människor som utställningstränade med sina hundar och hålla ögonen på alla hanhundar som ville närma sig Hedda. Jag hann dock prata lite med Håkan Axén, Ilias uppfödare, samt med Rosa som äger Ilias mamma Cappie. Hon hade Cappie med sig och denna dam har hunnit bli 15,5 år gammal. Jag hoppas, hoppas att Ilia också får bli så gammal (förutsatt att hon håller sig frisk, förstås). Sedan tackade vi familjen Carlberg för att de tagit hand om Hedda några dagar samt att de gjort sig besväret att ta med en löptik i bilen upp till Arboga tillsammans med en hanhund som inte fick chansen att para denna gång. Nu håller vi tummarna för att det växer små bebisar i Heddas mage snart. Parningarna hade varit lite halvdana så det finns väl en risk att det inte tagit sig. Men med allt detta bekymmer så hoppas jag på åtminstone ett par småttingar.
TACK familjen Carlberg, Kennel Steffex, för att vi fick låna Heinz och för all hjälp med Hedda!
Igår satt vi alltså i bilen större delen av dagen. Då strålade solen från en klarblå himmel. Idag hade jag tänkt mig en heldag i trädgården, då öser regnet ner från en klargrå himmel. Snacka om dålig timing.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar