Det har varit väldigt skralt med uppdateringar i bloggen ett tag. Detta beror förstås inte på att det inte händer saker runt omkring, tvärtom. Ju mer som händer och sker desto mindre tid finns att reflektera över det och återberätta.
Förra veckan gjorde nästan hela familjen Douglas-Göransson ett besök på Gröna Lund (eller Gröna Land som Amanda kallar det). en fjärdedel av familjen fick dock stanna hemma: Felice. För tillfället är hon inne i en period där hon inte är särskilt skojig att ha med sig i offentliga miljöer och dessutom är Grönan kanske inte ett optimalt ställe att ha med en 1,5-åring till. Mamma och Björn ryckte ut som barn-, hund- och valpvakter så att vi andra tre kunde roa oss en dag utanför hemmet. Vi åkte tillsammans med våra grannar Kaja, Mattias, Tilda och Oliver och ingen av oss hade tänkt på det där med att kolla väderleksrapporten. Om jag säger att det spöregnade så är det i alla fall ingen överdrift. Vi hade sett till att Amanda hade bra regnkläder, men oss själva hade vi inte riktigt tänkt på. Efter 10 minuter på Grönan var jag dyngsur ända in till bara skinnet, men då kunde det ju i alla fall inte bli värre.
Jag hade nog tänkt att Amanda var lite för liten för Grönan. Det finns ju inte så där värst många grejer för henne att åka eftersom hon inte ens är 1 meter lång. Men det skulle visa sig att jag hade fel, fel, fel, fel, fel. Amanda hade fantastiskt roligt, sannolikt en av hennes bättre dagar i livet. Hon och jag började med att åka Nyckelpigan tillsammans. Det var med viss skepsis jag ställde mig i kön med min lilla dotter. Jag minns en tjej som för en sisådär 27-28 år sedan fick personalen att stanna hela åkattraktionen och släppa av henne eftersom hon grät så hysteriskt. Den tjejen är nära släkt med Amanda… Ganska snart var det vår tur att stiga på och Amanda klättrade utan tvekan ned i den röda och svartprickiga vagnen. Vips så bar det av. Jag hade en klar plan för hur jag skulle lugna henne då hon blev rädd. Helt i onödan kan tilläggas. Första varvet satt hon mest tyst och höll i sig, andra varvet skrattade hon och tredje varvet tjöt hon av skratt. Vi hade knappt hunnit av innan hon ville åka igen. Det blev ett antal varv i Nyckelpigan, några turer i Tekopparna, flög i flygande elefanterna tillsammans med Christine Meltzer, åkte lite mesig barnkarusell, Tuff-Tuff-tåget, Kärlekstunneln, Lustiga huset och till och med en åktur med mamma och pappa i Rock-Jet (mindre lämplig barnattraktion kan tilläggas, Amanda höll på att bli till mos). Vi hade verkligen en superdag trots regn och rusk. Jag och Sean fick införskaffa varsin regn-poncho med texten “Berg-och-dalbanorna går fortare när det regnar” och lagom tills vi lyckats bo in oss i dem så slutade det att regna…
Jag och Mattias åkte JetLine och jag satt längst fram, fattar Ni LÄNGST FRAM! Det har aldrig hänt förr och det kan hända att det var sista gången. Men jag måste erkänna att det var roligt, riktigt roligt. Vi tog också en tur i min favvoattraktion Kvasten. Det, mina vänner, är en riktigt mysig berg-och-dalbana. Utöver detta så hann vi med massor med lotterispel (och vann förstås ingenting), en kall öl (hade hellre druckit Glühwein mtp vädret), hamburgare, kolla in Petter tillsammans med ett gäng hormonstinna fjortisar och skratta lite i Skrattkammaren. Sean och Kajsa utmanade spökena i Spökhuset och gjorde en sista färd i Blåtåget som nu ska byggas om. Amanda ville gärna åka med men där satte jag stopp. Vi ska inte ha mardrömmar i månader framöver. Amanda försökte sig också på att följa med Sean och Mattias upp i Fritt Fall…
Amanda gjorde mig riktigt stolt då hon inte gnällde en sekund över att hon inte fick en gasballong trots att kompisen Tilda fick en. Jag hade kunnat acceptera ett halv världskrig angående ballongerna, men hon frågade inte ens om hon fick en. Just därför hade jag nästan lust att köpa en, men det fick bli en godisrem istället.
Trötta och nöjda vinkade vi hej då till alltsammans och åkte hemåt vid 19-tiden. Amanda hade inte alls någon lust att lämna allt det roliga men var för trött för att argumentera (och så hade hon en godisrem i munnen så vi hade ändå inte hört vad hon sa). Hon höll sig vaken hela vägen hem till Haninge men somnade sedan som en stock och drömde säkert om Nyckelpigor och Flygande elefanter.
PS Jag åkte inte Insane, det gjorde dock Sean och har avskrivit denna omtalade attraktion som en relativt mesig karusell. My ass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar