Igår var det dagispremiär för tjejerna, eller nygammal premiär i alla fall. Pga den kräksjuka som härjade på förskolan i december så fick ju tjejerna vara hemma hela förra månaden förutom luciadagen då de gjorde en liten visit på sina avdelningar. Sean har varit ledig fram tills igår och då har förstås tjejerna också varit hemma. Men igår var det alltså dax att återgå till rutinerna på förskolan. I söndags kväll satt vi med gruppbilder från tjejernas avdelningar och tragglade namn på kompisar och fröknar. Båda två verkade uppspelta över att det snart var dax att träffa allihop igen. Jag jobbade ju söndagnatt så mamma fick komma hit och övernatta och därefter lämna tjejerna på dagis igår morse. Det hade varit två spralliga tjejer som för första gången sedan november månad vaknade innan klockan slog åtta. Faktum är att det lilla ekipaget redan var på väg ut genom dörren vid den tid som tjejerna i normala fall slår upp sina blå (eller blå-grön-brun i Amandas fall). Amanda hade hittat kompisen Fanny ute på gården och sprang före till Fjärilen, Felice skuttade glatt in på Masken och kastade slängkyssar till mormor i fönstret. En mycket lyckad start på det nya dagisåret. Men sedan hade det blivit lite ledset i ögat eftersom Felice lyckats få syn på mormor i fönstret efter att hon hade lämnat Amanda och var på väg till parkeringen. Tidsuppfattning är ju inte småbarns starkaste sida och hon hade trott att dagisvistelsen var slut för dagen och att mormor kom för att hämta henne… Fröknarna hade haft fullt göra att få henne att sluta gråta, någon frukost hade hon inte hunnit med bland alla tårarna. Tur att hon druckit lite välling hemma innan avfärd då.
Då jag hämtade tjejerna igår var det med lite varierat resultat. Felice sken som en sol, pekade på mig och skrek till var och en av sina kompisar “Mamma kom! Mamma kom!”. Amanda däremot utbrast ett grymt besviket “Neeeeej!” då hon fick syn på mig. Hon hade inte alls tid att åka hem, hon skulle rita, pussla och leka i dockhörnan först. Man får vara glad att de trivs på sin avdelning, antar jag.
Imorse gick allt förhållandevis smidigt. Amanda lämnades av på Fjärilen, fick en puss och en kram av oss båda och därefter vinkade vi av henne i fönstret. Sedan in på Masken. Då kom tårarna igen och de slutade inte förrän jag spelat teaterapa med en övervintrad julprydnad i form av en granruska i fönstret. Men då fick jag se ett litet leende i alla fall. Det blir nog en bra termin på Lärkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar