Skitdag

Efter en natt med mycket lite sömn (dum mage som gjorde ont och hade sig samt en igentjockad hals med tillhörande feber) så vaknade jag inte riktigt på rätt sida. Huvudvärken var snabbt ett faktum och det enda som gjorde min morgon lite trevlig var att mötas av en sömnig men genomlycklig liten Felice på min huvudkudde. Tänk om man själv vaknade så glad på morgonen… Vi lyckades trots hysteriska valpar i buren i hallen ta oss ner till husets bottenvåning utan att väcka storasyster. Mat till hundar och valpar och sedan ett tappert försök att förklara för Felice att mamma var tvungen att ta ut hundarna lite. I normala fall släpper vi bara ut dem i trädgården innan dagislämning men eftersom vi har ett halvmetertjockt lager av snö och is på taket som hotar att rasa vilken sekund som helst och därmed platta till liten Borderterrier till oigenkännlighet, så går detta inte längre. Felice var så duktig, stod och kikade ut i hallfönstret medan jag kopplade hundarna och traskade gatan upp och ner för att försöka få dem att göra sig lite mindre nödiga fram tills dess att vi kunde ta en riktig promenad. Resultatet var inget vidare: endast två hundar kunde släppas in i huset efter promenaden. Övriga tre krävde att få gå okopplade på tomten. Släppte dem lösa och tre sekunder senare ångrade jag bittert mitt beslut. Meg försvann runt hörnet och då insåg jag att det var kört. Vårt skit-Gunnebo-kopia-som-vi-var-för-snåla-för-att-byta-ut-eftersom-det-ändå-inte-syns-i-grannens-häck-stängsel har givit upp för snötäcktes tyngd och är ingen match alls för en liten Meg att kliva över. FAN! Hundj-eln var förstås borta. Vad göra? Amanda låg fortfarande uppe och sov och jag kunde knappast lämna tjejerna ensamma för att leta efter hunden. Jag stod en lång stund på tomten och kommunicerade med Felice genom fönstret men ingen Meg syntes till. Min hals gjorde alltför ont för att jag skulle kunna ropa efter henne. Efter en stund hör jag ett hysteriskt gråtande inifrån huset. Amanda hade vaknat och var panisk över att inte ha hittat mig. Med all rätt, kanske ska tilläggas. Jag fick trösta henne medan jag försökte spana ut genom fönstret för att om möjligt upptäcka en gråbrun liten skugga. Det enda jag såg var stora lastbilar, plogbilen, en traktor som sandade… samtliga tillräckligt stora för att mosa en Borderterrier… Gick ut och ställde upp grinden, om hon nu skulle komma hem igen utan att jag såg. Var ju tvungen att fixa lite frukost till tjejerna, klockan hade redan passerat den tid vid vilken vi brukar lämna av tjejerna på dagis för frukost. Precis då jag ska lämna hallen för att ta mig till köket för vällingutfodring av tjejerna så fick jag syn på en annan hundägare som bor i området. Hon har en omplaceringshund som de inte riktigt vet hur han reagerar mot andra hundar. Bäst att varna henne, även om Meg är jättesnäll och knappast skulle våga närma sig hennes hund. Tanken var inte alls att be henne hjälpa mig att leta efter min odåga, men hon erbjöd sig direkt att gå hem och lämna sin hund för att hjälpa mig att hitta min. Hon såg sannolikt desperationen i mina ögon då jag förklarade min situation med en bortsprungen hund och två små barn. Jag fixade välling, klädde på Amanda, borstade tjejernas tänder och hår. Fortfarande ingen Meg. Precis då jag tänkte sätta oss alla i bilen och leta efter skithunden så fick jag syn på hundägaren med min Meg i ett koppel. Egentligen har man ju lust att strypa hunden, men man blir ju så glad och lättad att hon är hemma. Kvinnan hade hittat henne strosande uppe på en granngata. Hon brukar aldrig sticka långt Meg, men vad hjälper det? Hon ska inte sticka ALLS! Nu blir det koppeltvång 24-7. Ett stort TACK till kvinnan som hittade Meg och tog med henne hem (och som var så gullig att hon tyckte att min hund var så väluppfostrad som gick så fint i koppel…).

Vi kom naturligtvis alldeles för sent till dagis, och inte hade vi meddelat dem heller. Det fanns liksom inte i min febriga hjärna då jag försökte att styra upp allt annat hemma imorse. Amanda var ledsen då jag lämnade henne, Felice grät då jag lämnade henne… På jobbet möttes jag av en massa extra jobb som jag inte räknat med. Huvudvärken har klamrat sig fast i min skalle med en dåres envishet, jag har grav ledvärk och jag känner mig fortfarande tjock i halsen.

Som om inte allt detta vore nog så sitter jag nu och går igenom mina löne- och tidrapporter och inser att det har blivit en MASSA fel sista månaderna. Trodde att det var meningen att det skulle bli lättare nu när vi fått stämpelklocka och datoriserad tidsredovisning, men det är snarare dubbelt så avancerat.

OCH droppen är ju förstås det bedrövliga vädret som orsakat en vurpa på isen idag och ett präktigt blåmärke på benet. Dax att dra något gammalt över sig och hoppas att morgondagen blir bättre.