“Varför pratade hon bara?”

Så här snyggt är mitt högra öga, sedan ett antal dagar tillbaka. Det började i torsdags kväll med att det rann lite ur ögat. Jag tänkte att det nog var dax för en ögoninfektion igen, Amanda hade ju trots allt haft lite feber och säkert en förkylning på G. I fredags var ögat blodsprängt men i övrigt kändes det rätt OK. Jag gick till jobbet som planerat mitt på dagen men ögat blev bara sämre och sämre under kvällen. Ögonlocken svullnade och det började rinna ur ögat och det kliade något grymt. Lördag morgon fick jag knappt upp ögat och då var det väl bara att inse att jag nog fick uppsöka Närakuten. Jag skulle börja jobba vid kl 11 så jag åkte dit direkt på morgonen. Väl där möttes jag av en skeptisk undersköterska som bad mig vänta på en än mer skeptisk sjuksköterska. “Vi brukar rekommendera självvård vid ögoninflammationer. Tvätta ögat med koksalt så ska du se att det snart blir bra”. Det kändes som ett litet hån måste jag säga, för jag har blivit behandlad för ögoninfektioner tidigare med betydligt mildare symptom. Dessutom hade jag tvättat ögat till förbannelse det senaste 1,5 dygnet med resultatet att det bara blev värre och värre. Hon gav med sig och sa att jag ju kunde få en läkartid på eftermiddagen men eftersom jag skulle jobba och det egentligen lät som överflödigt att behandla dylika problem så bad jag att få återkomma om det var fortsatt irriterat dagen därpå.

Under lördagkvällen blev ögat bara mer och mer rött och irriterat. Jag kände mig lagom charmig och proffessionell då jag sprang in och ut ur akutrummen och undersökte patienter. Till saken hör också att vi hade ögontema i lördags, ett övervägande antal patienter verkade ha just dessa besvär denna dag. Hade lite svårt att hålla mig för garv kan jag säga, och så även djurägarna. Kul att man kan bjuda på sig själv.

Igår morse var ögat om möjligt ännu mer svullet och rött. Jag ringde direkt på morgonen till St Eriks ögonakut för att fråga om jag kunde få komma in. Men givetvis inte. Jag hade inga akuta besvär, problemet kunde botas med koksalt (dejá vú…) och om det mot förmodan inte skulle vara bra till dagen därpå så kunde jag ju ringa min vårdcentral. Började känna mig något uppgiven men gjorde en sista kraftansträngning att få lite hjälp för mitt stackars öga genom att ringa till dem som ändå tyckte att jag skulle komma in denna dag om ögat inte var bättre, dvs Närakuten Handen. Möttes av en sköterska som påtalade att de inte brukade ta in ögoninfektioner eftersom de, gissa va? Just det, kan botas med koksalt. Nu blev jag förbannad och sa att jag hade blivit lovad en undersökning dagen dessförinnan och då fick jag en tid 11:40.

Amanda som älskar allt vad doktorer och sjukhus heter, så länge hon själv inte är föremålet för uppmärksamheten följde med mig till Närakuten och vi hann knappt sätta oss i väntrummet innan vi blev inkallade till läkaren. På en meters avstånd betraktade kvinnan mitt öga, satte sedan pekfingret strax under nedre ögonlocket och drog det försiktigt nedåt under en halv sekund. Därefter konstaterade hon “Ditt öga är svullet”. No shit, Sherlock. Jag fick ett recept på antibiotikadroppar och därefter var vi klara. Det hela tog max 1,5 minut. Amanda bara gapade då jag sa att vi var klara och skulle åka hem. På väg ut tittade hon på mig och ställde dagens mest berättigade fråga: “Mamma, varför pratade hon bara?” Ja Du, det frågar jag mig också. Efter tre dagar med svåra ögonbesvär, bör man då som läkare inte åtminstone undersöka ögat?? Jag kan ju ha en skada på hornhinnan, något skräp i ögat etc. Detta kan man knappast konstatera på en meters avstånd. Humanvården does it again. Jag är mållös.

Jag har jobbar inatt och jag kan säga att det är allt annat än lätt med ett öga som rinner, kliar och är så rött och svullet att folk inte kan fokusera på djuret eftersom de måste stirra på mitt öga. Naturligtvis borde jag ha stannat hemma, men det är inte så lätt att hitta en ersättare till en nattjour en söndag. Imorse mötte jag vår ögonveterinär i trappen och bad om en undersökning. Inga problem. Efter fem minuter hade jag fått en långt mer ingående undersökning av mitt öga än vad fröken allmänläkare på Närakuten hade presterat. Inget sår på hornhinnan, inget tydligt främmande föremål i ögat. Vi beslutade tillsammans att jag kunde prova kortisondroppar ett par ggr per dag eftersom det är så enormt svullet i ögat att jag knappt ser något. *viskar att jag redan hade gjort det ett par dagar*

Innan jag åkte hem sprang jag på en annan kollega vars syster är läkare med specialinriktning på ögon. Hon erbjöd sig att ringa henne och jag tackade förstås ja till erbjudandet. Ytterligare fem minuter senare hade jag fått ett expertutlåtande och en rekommendation om andra ögondroppar. Där ser man, tänk vad mycket bättre hjälp man får hos veterinären än hos läkaren.

Nu ger jag detta två dagar till, sedan är det jag som utan förvarning dyker upp på St Eriks ögonakut och vägrar att lämna den innan jag fått hjälp.