Premiär

Amanda hade önskat sig skidor i julklapp och hennes snälle morfar uppfyllde hennes önskan och gav henne ett par rosa skidor med fjärilar på. Snacka om att träffa mitt-i-prick! Fram tills idag har dock skidorna endast använts på vårt vardagsrumsgolv (ett av de ännu-icke-renoverade-rummen). Men idag var det så dax för Amanda att invigas i skidåkandet. Solen sken från en klarblå himmel, båda föräldrarna var lediga och det var endast någon ynka minusgrad ute. Alla föurtsättningar för en lyckad premiär närvarande. Först var vi dock tvungna att åka och inhandla en hjälm och det visade sig bli ett timmeslångt projekt. Men nu har hon en riktigt bra hjälm (som var nedsatt till halva priset- ka-tching!) som förhoppningsvis håller några år. Det fick också bli ett par skidglasögon i skrikrosa (vad annars?). Mot backen, var vi nu skulle finna en sådan. Vi hade bestämt oss för att hålla oss ifrån de riktiga skidbackarna och istället leta upp en lagom mesig pulkabacke med tillplattad snö. Vi behövde inte åka särskilt långt.

Lillasyster Douglas trodde att hon också skulle åka skidor men Amanda förklarade med sin mildaste röst att det inte fanns så små skidor att Felice kunde åka. Det fick istället bli pulkaåkning för Felice, något som hon är lite lagom oförtjust i efter ett antal färder som slutat med ansiktet i en snödriva… Hon var dock mycket uppspelt över att Amanda skulle åka skidor. Väl framme skuttade Amanda ur bilen, stoppade glatt i sina fötter i pjäxorna men ungefär där tog det glada humöret slut. Det saknades något, klargjorde hon. Vadå? “Sån’t där i handen”. Vad??? Stavar så klart. Jag försökte förklara att det var lättare att lära sig åka utan stavar, men möttes av tydlig skepsis. Amanda tyckte inte att det var så roligt längre. Så med en tjurig unge i hala pjäxor och en gråtande, rädd liten skrutt i en blå pulka lämnade vi bilen med stormskällande hundar bakom oss och knatade ner till pulkabacken. Jag var lite lätt orolig för parkeringen eftersom det var max 15 minuters parkering vid backen. Jag hade inte behövt oroa mig, efter tio minuter var vi på väg hem igen.

Så hör ska det se ut!

En av de få stunder som hon faktiskt log

Det var alltså ingen vidare premiär. Amanda är född med noll tålamod och så fort något blir lite jobbigt eller bär henne en gnutta emot så tröttnar hon. När hon inte svischade fram som Anja Pärson så gav hon upp och det med besked. Inte mycket annat att göra än att åka hem igen, vilket lillasyster var rätt nöjd med.

Det här bådar ju inte vidare värst gott, vi som hade tänkt att ta med Amanda på riktig skidåkning i vinter. Jag som älskar vintern och skidåkning har fått två små tjejer som helst av allt sitter inne och tittar ut på snöflingorna. Bättre lycka nästa gång.