Ganska nyligen hemkommen från jobbet (ekonomiutbildningen var rätt intressant faktiskt), helt slut och lätt febrig. Tjejerna var fortfarande vakna då jag kom hem. Lilla Felicen kröp upp i min famn och kramades som vanligt.
- Har Du haft en bra dag idag? frågade jag
- Felice liten ledsen idag. Jag ropade dig mamma, svarade liten Felice med ett tillgjort snyftande
Hon var väldigt grinig imorse då jag skulle vinka av henne i fönstret. Hon var glad då vi kom in på avdelningen men då jag gick mot ytterdörren slängde hon sig på golvet med ansiktet nedåt och surade. Då hon vägrade att själv gå till fönstret så “hjälpte” pedagogen henne dit. Det var ju liksom bäst, trots att hon visade tydligt att hon inte ville. Annars kan man ju räkna ut med lillfingret att hon kommer på efter tre minuter att hon inte fått vinka till mig och då är jag ju halvvägs hemma igen. Skönt är det i alla fall att hon börjar bli riktigt duktig på att berätta vad hon vill och känner. Det underlättar vardagen enormt.
Hon är så bedårande söt att jag vill äta upp henne.
SvaraRaderaFast det är kanske inte så bra för då finns ingen liten Fleece kvar...
Vi måste ses snart, med kidsen, saknar dem och tjejerna tjatar också.