Först ut detta år blir ett inlägg om vår Englandsresa. För lite drygt tre veckor sedan steg vi upp helt okristligt tidigt en tisdagmorgon och åkte mot Arlanda. Tjejerna var uppåt värre. “Åka ply-plaan!” tjatade Felice från det att vi satte på oss jackorna hemma i hallen tills dess att vi landade på Manchesters flygplats. Resan gick över förväntan, tjejerna skötte sig exemplariskt, SAS bjöd på en fantastisk service (resa med småbarn rekommenderas varmt) och jag var faktiskt bara liiiite rädd under resan. Vi lämnade ett snötäckt Sverige bakom oss och landade förstås i ett England med bar mark. Vi plockade upp hyrbilen hos Avis och körde den drygt timmeslånga resan mellan Manchester och Bradford. Lagom till lunch dök vi upp hemma hos Grandma Douglas, eller “Glugglu” som Felice kallar henne. Jag var lite lätt nervös för hur tjejerna skull reagera på att träffa henne, det hade ju trots allt gått sex månader sedan vi sist sågs. Men min oro var obefogad då båda tjejerna kastade sig om halsen på henne och utdelade varsin bamsekram vilket förstås uppskattades.
Vi packade ur bilen och begav oss mot Grandad Douglas där det skulle hållas familjemiddag på kvällen. Lite nervositet igen för hur tjejerna skulle bete sig denna gång eftersom det passerat hela 12 månader sedan de sist såg honom och då var Amanda skeptiskt det första dygnet och Felice var ju knappt ett år gammal då. Men likaså denna gång förvånade våra tjejer oss med att gilla läget omedelbart och även Grandad Douglas fick sig en stor kram.
Kvällen blev fantastiskt trevlig och förutom Greatgrandad och greatgrandma Douglas samt Rob och Becky så dök det upp ett stort antal farbröder, fastrar, kusiner och kusinbarn. Ian bjöd på god buffé och tjejerna underhöll oss alla till sena kvällen.
Julklappsutdelning till tjejernas stora förtjusning
Tjejerna lekte med Greatgrandad Douglas så att han sannolikt inte kunde stå upp dagen därpå…
Det blev en sen kväll men tjejerna skötte sig verkligen exemplariskt. Av Amandas sedvanliga blyghet märktes ingenting och Felice somnade utmattad på mitt bröst innan hon hunnit bli grinig. Jag tror att samtliga var mycket nöjda med kvällen och vi är mycket tacksamma mot Grandad Douglas för att han ställde till med kalas för vår skull!
Då vi vinkat hejdå till de tappra gäster som orkade lite längre än oss så åkte vi tillbaka till Chris och Kev. Felice fortsatte att sova medan vi satte på pyjamas och packade ner henne i sängen. Sängfördelningen blev väl inte riktigt som vi tänkt oss och det slutade med att jag delade en smal 80-säng med Felice vilket jag ändrade på följande nätter. Morgonen därpå var det jag som vaknade först, och då var jag ändå utsövd. Amanda klev upp strax därefter och joinade mig i den spännande engelska duschen. Därefter tvingade vi upp Sean och intog lite frukost tillsammans med Grandma Douglas. Dagen skulle spenderas tillsammans med Rob och Becky och vi skulle dyka upp hemma hos dem vid 11-tiden. 10:45 fick vi väcka Felice för att vi skulle ha en chans att få ut något av dagen och förstås blev vi lite sena hem till vårt sällskap för dagen. Som omväxling kanske ska tilläggas eftersom Rob och Becky sannolikt leder ligan över antalt sena ankomster.
Vi åkte till “Tropical World” i Leeds, ungefär motsvarande fjärilshuset men med lite fler djur. Tjejerna var i sitt esse över allt att titta på och det var tur att vi var fyra stycken som kunde turas om att se efter dem.
Felice och Becky tittar på “Aflajs” som Felice kallar fjärilarna (=butterflies)
Vi var nästan ensamma på stället och fick lite privata visningar av nykläckta fjärilar och små sköldpaddor.
Förutom fjärilar, fiskar, fåglar och sköldpaddor finns dvärgapor, surikater, möss, bushbabies, ödlor, ormar, spindlar och en massa, massa annat. När jag tänker på det så är nog fjärilarna den enda likheten med svenska Fjärilshuset. Tropical World är nog mer som Skansenakvariet faktiskt.
Amanda var nog mest road av att springa och leka kurragömma mellan alla växter och träd tillsammans med Rob medan Felice verkligen var helt fascinerad av alla fjärilar som flög runt våra huvuden.
Amanda och Becky bakom ett vattenfall
Jag tyckte nog egentligen mest om fjärilarna jag med, dock med Surikaterna på en god andraplats. Det är ju rätt fascinerande att de beter sig som i naturen trots att det är så långt ifrån naturligt som man kan komma.
Efter ett par timmar på Tropical World kurrade det i våra magar och vi åkte till en familjepub för att få något att äta. Det skulle visa sig allt annat än lätt att hitta något som var OK för Felice. Trots krånglet får man ju vara tacksam över att de är seriösa nog att gå in i köket och kolla vart fritöserna är placerade och om det finns risk för vetemjöl i pommes fritesen. Till slut avrådde de oss från all mat på puben, men det blev lite kyckling och pommes till Felice i alla fall och det gick så bra så. Men som sagt, vi tackar för ansvarstagandet.
Vi hann precis hem och byta om på eftermiddagen innan det var dags att åka till restaurangen där vi skulle överraska Greatgrandad Greenwood som fyllde 80. Eftersom ingen kunnat hålla truten om vår surprisevisit (vi fick x antal samtal veckorna innan vår resa från folk som ville stämma träff med oss i England, detta trots att vi enbart berättat för två människor att vi skulle komma och dessa hade lovat dyrt och heligt att inte berätta för en levande själ…) så var vi inte så säkra på att det skulle bli en överraskning trots allt, men Colin och Muriels blickar då vi klev in på restaurangen talade för sig själva. De hade helt klart inte vetat något om vårt besök.
Jubilaren Colin
Eftersom föregående kväll hade varit så otroligt lyckad och tjejerna hade varit så snälla och välartade så räknade vi med trubbel denna kväll. Men se, de överraskade oss igen genom att vara lika snälla denna kväll. Kanske har man lyckats med något i livet, trots allt. Det enda de ställde till med under kvällen var att de smet iväg och stal smällkarameller från de intilliggande borden (dukat för julbord). Det tog ett tag innan vi kom på vad de sysslade med eftersom det fanns ett stort antal smällkarameller på vårt bord och ingen hade väl riktig koll på hur många som redan öppnats… Men det var väl ett rätt så oskyldigt bus kan jag tycka.
Det blev ännu en lyckad kväll med massor av god mat och trevligt sällskap och än en gång tackar vi familjen för att de ställt till med kalas för vår skull (Colin hade tänkt fira i hemmets lugna vrå eftersom de redan haft två fester tidigare).
Torsdag morgon vaknade vi till regn som snabbt övergick i snö. Det är nog första gången som jag ser så pass mycket snö i England och då har vi ändå varit där ett antal gånger. Vi hade stämt lunchträff med Seans pappa på en pub och det var med viss ängslan vi satte oss i bilen och for iväg. I England vet man nämligen inte vad vinterdäck är för något.
På denna pub var det betydligt lättare att få glutenfri mat, men det fick bli kyckling och pommes igen vilket lilla damen inte hade mycket emot. Sean käkade världens häftigaste paj
När vi hade spenderat någon timme på puben så fick vi ta farväl av Grandad Douglas för den här gången och löftet till tjejerna var att de skulle ses snart igen, så vi hoppas på ett besök under våren.
Sedan var det shopping på schemat och vi mötte upp Chris och Muriel på ett stort shoppingcenter och styrde kosan mot klädsektionen. Vi fick med oss inte mindre än fyra kassar med kläder (99% med Peppa Pig) och en kasse leksaker. Sean suckade och undrade lite försiktigt hur jag trodde att vi skulle kunna få med allt det där hem. Men vadå, vi hade ju 79 kg bagage att checka in om vi så ville. Fast det är förstås, vi hade visst bara två väskor med oss.
Kvällen spenderades hemma hos Chris och Kev med “minijulafton”. Det blev julmiddag á la England och sedan paketutdelning. Nu började även jag bli lite orolig för hur vi skulle få med oss allt hem.
För tredje kvällen i rad blev vi bortskämda med god mat och trevligt sällskap. Så här skulle man ha det varje dag! Amanda var lätt förtvivlad över att hennes favoriter Rob och Becky inte skulle sova kvar över natten, och det märktes på tjejerna att tröttheten nu började ta ut sin rätt. Men vad mer kan man begära av två små tjejer som hade en ackumulerad sömnbrist som hette duga. Vi var tvungna att säga hejdå till såväl Kevin som Rob & Becky under kvällen eftersom vi inte skulle träffa dem mer och liksom alltid känns det trist att det kommer att dröja månader tills man ses igen…
Fredag morgon kom och det var dax för packning. Det gick faktiskt hur bra som helst att få med allting och jag var riktigt nöjd med mig själv. Vi hann med en sista shoppingtur på morgonkvisten, en lätt lunch i form av Fish and Chips och en sista träff med Colin (som faktiskt var huvudorsaken till vår visit) och Muriel innan det var dax att vinka hejdå och åka mot Manchester igen. Det gick bra att lämna av bilen (trots att vi strax därinnan upptäckt att tanklocket saknades) och därefter var det incheckning av bagage. Även detta gick friktionsfritt men vi började ana att det var trubbel i flygvärden med tanke på det stora antal människor som köade till informationsdiskarna och alla gråtande människor som syntes här och var. På tavlan över alla avgångar kom det upp fler och fler “Delayed”, “Go to information”, “Cancelled”. Men på vår lilla rad stod “Stockholm 18:35, departs on time” vilket var glädjande nyheter förstås. Och vi kom iväg i tid, kanske till och med lite innan utsatt tid, sannolikt pga flera andra flyg blivit intställda… Först hemma förstod vi vidden av flygtrubblet i England.
Tjejerna var lika snälla på hemvägen och Felice roade halva flygplanet med sitt “Åka ply-plaaan!”. Vi landade på Arlanda vid 22-tiden. Jag och tjejerna stannade i terminalen medan Sean begav sig till långtidsparkeringen och skottade ut vår bil. Det blev en dryg väntan med två övertrötta tjejer, men återigen var jag så stolt över mina små när jag tittade på hur andra i samma sits hade det med sina barn. De är helt enkelt bäst, våra tjejer.
Klockan var efter midnatt då vi svängde upp på Kolartorpsvägen. Vi hade hört att det snöat en del, men vi tyckte inte att det såg så värts mycket ut då vi åkte på motorvägen. Väl hemma förstod vi vad de menade. Vi fick skotta oss in till huset och det tog säkert en kvart innan vi nådde fram till ytterdörren. Hem ljuva hem.
TACK alla som gjorde vår resa till ett sant nöje och tack förstås till hundvakterna, mamma och Björn, som gjorde det möjligt för oss att åka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar