Surprise!

Den 26:e december åkte jag inte ont anandes till Coop för att fylla på skafferiet lite (hur nödvändigt det nu var mtp all julmat som fanns kvar…). När jag kom hem igen och precis skulle svänga in bilen på parkeringen så insåg jag att jag var på väg att parkera den i bakluckan på en Skoda. WTF?? En Skoda på vår parkering. Observant som jag var så såg jag ett klistermärke med texten “Europcar” på bakrutan. Det har hänt någon gång att grannarnas gäster använt vår parkering, som om det vore det självklaraste i världen att man kan parkera på den uppfart som för stunden erbjuder utrymme. Jaha, dax att ta ett snack med dem igen då. Jag körde runt kvarteret och tryckte sedan in bilen mellan brevlådan och soptunnan (körde mammas Hyundai Atos och det är ju praktiskt då det är tight med plats), gick mot ytterdörren och möttes där av Sean. Han hade visst också sett bilen. Jag gav honom påsen med varorna och sa att jag skulle gå över till grannarna på en gång och be dem flytta på bilen. Sean tyckte det kunde vänta, men jag insisterade på att det var bättre att ta detta då jag ändå var påklädd. Till slut började Sean få ett ansiktsuttryck mitt emellan pillemarisk och desperat och då anade jag ugglor i mossen. “Det är någon hos oss, eller hur?”, “Kom in så får du se”. Jag hann tänka hundra tankar innan jag kom fram till ytterdörren. Vem kunde det vara? Och som hade hyrbil och allt? Precis då jag öppnade dörren beslutade jag mig för att det måste vara Rob och Becky som kommit för att överraska oss. Men inne i hallen hängde två andra engelska jackor, tillhörande de här två (bilderna är upplagda av ren hämndlystnad):

SURPRISE!

Jäkla busar! De hade talat om för oss att de skulle åka till Tunisien den 26:e, inte hade vi kunnat ana att Tunisien numera ligger i Haninge! De hade inte talat om för en själ vart de skulle (sannolikt ett klokt beslut mtp hur bra deras familj är på att bevara hemlisar…). Det var en rejäl men väldigt trevlig överraskning vi fick, hela familjen. Det enda tråkiga var att jag inte var hemma då de kom och kunde se alla andras ansiktsuttryck. Och kanske det faktum att under de sju dagar som de skulle vara hemma hos oss hade jag sex arbetspass…