Amanda har (förhoppningsvis) slutat kräkas och mår mycket bättre än hon gjorde vid den här tiden igår kväll. Hon började dagen i sakta mak och har i stort sett vilat sig i form fram till middagstid. Hon har fått i sig lite smått att äta men hon kommer säkert att vara vrålhungrig imorgon. När det var sängdax för ett par timmar sedan så var hon väl inte så där vidare värst sugen på att krypa till kojs. Tror jag det när man sovit ett par timmar på dagen och inte är van att sova middag. Väl uppe i sovrummet kom hon på att det nog kunde bli rätt skoj ändå eftersom lillasyster Bus skuttade omkring och tjoade “Jag titta Dora idag”. Jag klarar mycket, det gör jag verkligen, men jag grejar inte Dora. Hon är säkert pedagogisk och bra, alla ungar avgudar ju henne och hennes hysteriska lilla apa, men det är något hos henne som gör att det kryper i hela kroppen. Och det kan inte vara så enkelt att det är rösten eftersom jag varken grejar den svenska eller engelska versionen av bruden i page. Jag bad mina döttrar om nåd men det skulle vara Dora idag. Är man sjuk så är man, då har man väl rätt till vissa privilegier. OK, det fick bli Dora en stund, och därmed kunde jag också lämna över nattningen till pappan i huset som kanske inte är Doras största fan men som inte heller behöver äta psykofarmaka om han måste lyssna på henne mer än en kort reklamsnutt på Nikelodeon. Tjejerna vill ALLTID att jag ska lägga dem om jag är hemma (vilket jag också gör 9 gånger av 10 eftersom jag inte helt sällan är borta på kvällarna, så de kvällar som jag är hemma så är det vår tid), så jag räknade med ett par psykbryt då jag släppte bomben att Sean skulle lägga dem. Döm om min förvåning då Amanda sken upp, vände sig mot mig och sa “Ja mamma, då kan du gå ner och diska”. Knappt fyra år gammal så vet hon redan kvinnans plats i hemmet. Vad månde bliva av denna lilla tjej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar