Nyår

This is about as festive as it got this year…

Med tanke på min arbetsbörda årets sista vecka (12-22 måndag-tisdag, 8-17 torsdag och 8-16 nyårsafton, nyårsdagen och 2/1) så var det kanske inte så konstigt att jag kände mig något mör och inte i någon vidare kalasform då det var dax för Nyårsfirande. Tack och lov så kände min familj och våra gäster precis likadant. Jag och Sean är för övrigt inga större nyårsvänner utan brukar ha som tradition att stå i vårt sovrumsfönster iklädda pyjamas vid tolvslaget och beskåda de magnifika fyrverkerier som utspelar sig i Haninge. Dessutom har vi en gravt skotträdd hund som gör att alla aktiviteter utanför hemmet måste övervägas noga denna dag. Nu har det dock blivit bevisat: Ilia är döv. För i år, för första gången på 13 år, så gick hon omkring hela dagen obekymrad över smällar i när och fjärran och under tolvslaget sov hon som en liten gris. Inget ont som inte har något gott med sig som bekant

Efter väl förrättat arbete på jobbet samt tvåhundra besvarade samtal om skotträdda hundar (varför i hela h-vete kommer man på det på NYÅRSAFTON???) kunde jag åka hem till en nylagad lasagne (det är VISST nyårsmat) och glada familjemedlemmar. Efter middagen tog jag och Sean med oss tjejerna ut på lite pulkaåkning i mörkret. Amanda ville åka igen och igen och igen medan Felice efter en vurpa i snön mest ville hem… Väl hemma igen så hamnade vi allihop i soffan framför mer eller mindre galna Youtube-klipp och ju senare kvällen blev desto färre ord uttalades. Felice var väl den som först gav upp till förmån för John Blund, tätt följd av sin storasyster och därefter våra gäster som gick och lade sig FÖRE tolvslaget. Party poopers! De hade dock kvicknat till strax före det nya årets antågande pga det ofantliga antal raketer som for i luften och färgade himlen i alla regnbågens färger. Jag och Sean hann precis byta om till pyjamas innan skådespelet började. Vi hade lovat att väcka Amanda och det gjorde vi också. Vi fick dock lyfta henne ur sängen och placera henne i fönstret och trots att hon var djupt imponerad av raketerna så bad hon att få gå och lägga sig efter en liten stund. Felice sov sig igenom hela alltet, och det gjorde hon sannolikt rätt i.

Det nya året kom som planerat och det känns väl inte särskilt annorlunda hittills. Fast det är ju det där med att lära sig skriva ett nytt årtal, mycket kluddande blir det så här i början av januari.

På Nyårsafton fick jag också ta emot det tunga beskedet att en väns lillebror somnat in. Det var lite svårt att kunna njuta av raketerna då beskedet kom strax innan midnatt. Jag hoppas att han såg alla raketerna från sin himmel och att det var minst lika vackert därifrån… Våra tankar går till M’s familj dessa svåra dagar.