Så länge jag kan minnas har jag varit barnsligt förtjust i att mata änder och andra fåglar (undantaget fiskmåsar som är ett gigantiskt störande moment och som man alltid tycks mata oavsett hur lite man anstränger sig). Det är något speciellt med att kasta små bitar av bröd och fördela dessa jämnt mellan de förväntansfulla små fågelvännerna. När jag var liten brukade vi mata änderna i Sigtuna och flera somrar har vi matat änder i Svenstavik. De senare blev vid ett par tillfällen så tama att de tog brödet direkt ur handen!
En dag som denna, då det är närmare 25 grader ute, så vill man naturligtvis inte sitta inne och häcka. Men vad gör man då trädgården är obefintlig och risken är uppenbar att åtminstone en person till kommer att prydas av gips om vi vistas i trädgården någon längre period? Jo, då kommer man på att det ju finns en massa änder i Slätmossens naturpark som naturligtvis är jättehungriga. Man packar en påse bröd, en barnvagn, två barn och två vuxa och så åker man till ändernas räddning.
Amanda är en riktig hejare på att kasta brödbitar
På vår promenad runt dammen fick vi syn på tre små märkliga saker som simmade omkring. Å ena sidan såg de ut som fåglar, å andra sidan såg de ut som något från en annan planet. Skalliga, fjuniga och med världens största fötter. Ganska snart kom dock mamma simmande och det visade sig vara Sothönebebisar. De var så fulsöta att det nästan var overkligt. Lite som Skalle-Per i fågeltappning.
Tyvärr har jag ingen vidare zoom på kameran så detta är det bästa jag kunde prestera. En google-sökning rekommenderas för den som vill se något fantastiskt roligt. Mamma Sothöna visade sig vara en riktig tuffing. Hon attackerade fiskmåsarna för att komma åt de bästa brödbitarna. Sedan delade hon ömt med sig till sina små skalliga bebbar.
Vi promenerade runt dammen och njöt av naturen och sommaren. Men så naturligtvis mitt i allt det underbara så belv idyllen förstörd. Sopor från pick-nickande familjer? Hundbajs? Skränande tonårskillar? Fel, fel, fel. En snokjävel kommer ålande! Jag må vara världens djurvän, men jag ska erkänna det en gång för alla: jag avskyr ormar! Jag kan inte förmå mig att tycka att de har något existensberättigande, i alla fall inte lösa i naturen framför mina fötter. Och vad kan vara värre än att bli överraskad av en orm på en fridfull promenad? Jo, att ormjäkeln bestämmer sig för att simma. Simmande ormar är äckligare än äckligast och får det att krypa i hela kroppen på mig. Fy f-n. Jag skuttar och hoppar och skriker. Man skulle ju kuna tänka sig att jag helt sonika skulle gå därifrån och strunta i den av vattnet njutande ormen så att jag slapp se dess s-formade rörelser. Men det är just det som är problemet. Jag kan inte slita blicken från denna vidriga uppsyn hur mycket jag än vill. Nej, usch och fy, bort med alla ormar. Alla djur som livnär sig på dessa små individer rekommenderar jag ett storpack Gorbyspiroger. Punkt.
Efter en lagom lång promenad i den stekande hettan så tyckte i alla fall Sean att det räckte med motion för dagen (förstår inte hur gnällig man kan bli bara för att man har ett par kryckor i händerna...). Så vi for hemåt igen. Amanda slocknade som ett ljus efter sista advent i bilen och sedan var det bara att bära in henne på soffan så fortsatte hon att sova.
Kvällen spenderade jag och Felice hemma hos mamma eftersom det var Mors Dag. Sean och Amanda var hemma i Haninge, en sen kväll per helg får räcka för Amanda. Vi försöker att inte låta henne styra vårt liv alltför mycket, och vi gör de saker vi vill göra och låter henne hänga med på det mesta. Men ibland tar förnuftet över en stund och detta var en sådan dag. Tur att hon är för liten för att förstå vart jag och Felice tog vägen, annars hade hon aldrig förlåtit mig...
Grattis på Mors Dag alla mammor! Speciellt till min egen mamma, världens bästa mamma! Och tack mina älskade tjejer för att Ni gjort mig till en av världens alla mammor!
