Skitfredag del två

Så här blev gårdagen:
Strax efter blogginlägget så var det bara att göra som så många gånger förr. Packa in barn, skötväska, ombyten och oss själva i Opeln och åka mot SÖS igen. Denna gången gjorde vi en variant på temat och lät hundarna följa med. De ser alltid så förhoppningsfulla ut då vi packar och ska iväg så vi kunde inte med att lämna dem hemma.
Som vanligt var vi inte ensamma på akuten. Långt därifrån. Efter att ha spenderat någon timme eller två i väntrum nummer ett så gjorde en läkare en snabbkoll och kunde liksom oss konstatera att gipset hade blivit för mjukt. Han skickade oss till väntrum nummer två lite längre in i sjukhuset. Det är lite oroväckande då man nästan är tjenis med personalen på en akutmottagning... Amanda och jag kollade på blommor på en liten innergård i säkert en halvtimme. Hon är väldigt förtjust i att bli förhörd på färger just nu, så hon är ganska lättroad. Felice gungade med i Babybjörnen. I en säng precis intill låg en man och vrålade "Herregud, hjälp mig! Jag dööööör! Åh, ta mig härifrån! Hjäääälp!" osv. Sean tyckte lite synd om honom och undrade varför ingen kunde hjälpa honom med lite smärtlindring. Jag som hade lite bättre utsikt kunde tala om för Sean att det den mannen behövde knappast var smärtlindring. En lobotomi hade nog suttit fint. Men sådant är förbjudet nuförtiden tror jag. Personalen tog ingen notis om honom annat än att de försökte söka psyk upprepade gånger för att bli av med eländet. Om inte annat för att lugna alla tanter som nervöst kikade mot hans bås.

Efter ytterligare någon timmes väntetid så fick vi komma in i ett gipsningsrum. En undersköterska och en sjuksköterska fixade snabbt ett nytt, snyggt gips. Amanda var helimponerad av sågen som kapade gipset. Efter en stunds torkning av gipset kunde vi lämna bygget. För den här gången.

När vi kom hem deklarerade jag att nu skulle här städas, oavsett vad resten av familjen tyckte. Jag dammsög övervåningen och torkade golven, bytte lakan och la i en maskin tvätt. Därefter intogs lite middag innan jag skulle ta tag i nedervåningen medan Sean nattade Amanda. Då som en blixt från klar himmel så får jag så vansinnigt ont i magen. Jag kunde knappt stå utan kravlade omkring här nere och letade efter Alvedon. Till slut lyckades jag hitta en sådan där som smälter i munnen så att jag slapp krypa ut i köket efter vatten. Kraschade i soffan bredvid Felice och skulle invänta effekten. Resten av kvällen förlöpte dock med nästan lika kraftiga magsmärtor. Känslan är mycket svårbeskriven, det är en stickande, skarp smärta som jag först trodde kom från livmodern. Nu är jag inte så säker längre. I sådana här lägen så blir man på något vis påmind om hur j-a ont det gör att föda barn och då tänker jag att herregud så glad jag är att jag inte är gravid. Jag har mina två underbara tjejer och det kanske räcker alldeles utmärkt det. Men så fort magsmärtan är borta så har man glömt igen.

Så mycket mer blev inte gjort denna skitfredag.