Vem vill inte bli miljonär???

Ibland när jag lyssnar på folk så undrar jag hur sjutton de får ihop det i livet. Är det bara vi som inte har en sedelpress i källaren? Som idag till exempel, då kom en gubbe från kommunen förbi för att titta på det obefintliga diket utanför. Han var tydligen rörexpert och hade blivit ombedd att bedöma vad som eventuellt kunde göras åt det faktum att vi får in halva kommunens vatten på vår tomt. Tydligen är det helt omöjligt att bara dika ur, eftersom det saknas brunnar att leda vattnet till. Hur tänkte man när man byggde området? frågar jag mig. Kanske kunde man lägga någon ytlig dränering som sedan kopplas till vårt dräneringssystem, eller vad det nu var han sa (jag försökte lägga allt på minnet för att kunna återge historien till Sean, men till slut bad jag istället om hans telefonnummer). I vilket fall som helst så började vi att språka lite om den stundande dräneringen, detta var ju verkligen hans område. Han gav en massa tips om brunnar och stuprör och annat. Och så talade han om för mig att vi skulle byta ut vattenledningarna som går till och från huset om det skulle visa sig att de är av järn. Plast ska det vara, järn vittrar sönder. Han bara sa det som att det var det mest självklara i världen, inte ett ord om att detta förmodligen kostar skjortan och femtio. Jag bara nickade och log, men i mitt stilla sinne så började fundera på hur mycket lånelöfte vi nu hade. Vi kommer med största sannolikhet inte ha råd att byta ledningarna även om det naturligtvis vore det enda rätta då vi nu gräver upp halva vår tillvaro. Men allt kostar ju! Vi har en liten buffert, med betoning på liten, sparad för oförutsedda utgifter, men den räcker knappast till att byta ut en massa järnrör. Dessutom skulle detta lilla ingrepp innebära att vi skulle få gräva upp även grannarnas tomt, och jag tror att det kan bli lite problem där... Jag är egentligen mest fascinerad över att dessa människor inte ser det som ett alternativ att göra annat än att byta rören. Det är ju fint att han informerar mig, men en liten kommentar om "utrymme i Er budget" hade ju suttit fint.

Det behöver inte alltid handla om gigantiska utgifter, det finns exempel på mindre inköp också. Tupperwarekvinnorna (dvs de som demonsterar alla produkter) är lika fascinerande de. De plockar fram en salladsslunga, visar hur den fungerar, förklarar hur fullkomligt oumbärlig denna pryl är och i princip idiotförklarar oss som inte fattat detta. Själv börjar jag tänka att en sådan där skulle kanske sitta fint. Jag fingrar lite på katalogen och lyckas få upp sidan med prylen: 379 pix för en plastmojäng! Rena rånet! Nej, då lever jag med problemet att salladsdressingen rinner av bladen för att jag inte centrifugerat av vattnet först. Ett problem som jag för övrigt aldrig någonsin reflekterat över trots mina kemikunskaper.

Det verkar inte finnas på kartan för en del människor att pengar saknas för vissa av oss andra dödliga. Hur mycket jag än vill så kan jag inte köpa en salladscentrifug för 379:-, trots att korgen snurrar 10 varv då jag bara har snurrat handtaget ett varv. Pengarna finns inte. Och jag kan inte byta ut 100 meter rör bara för att man ju naturligtvis ska ha plaströr i dagens läge. Jag får helt enkelt hoppas att de vittrar sönder efter att jag sålt huset någon gång om hundra år. Pengarna finns inte. Istället för att säga att "Jo, salladsslungan är säkert århundradets pryl, men jag har inte råd" så smygkollar jag alltså i katalogen och låtsas som ingenting. Och till rörkillen ler jag bara och nickar. Varför? Kan jag inte istället bara säga att vår ekonomi inte tillåter dessa investeringar? Låter det fattigt? Och om det låter fattigt, gör det någonting? Jag skulle inte reagera om någon annan sade att de inte hade råd med ditten eller datten (såvida de inte har en Rolex på ena armen och ett tjockt guldarmband på det andra och inte har råd att vaccinera katten), men själv uttrycker jag mig vagt iaf för de jag inte känner. Ursäkterna blir att jag inte har plats för salladsslungan i mina skåp (vilket iofs inte är en lögn, och TP-grejerna är inte så charmiga att ha framme som TP-tanterna verkar tycka) och att jag inte kan gräva upp grannens fina trädgård (trots att de aldrig vistas i den annat än då de klipper gräset).

Hur kommer det sig då att så många människor verkar sakna begränsning vad gäller pengar? Har de den där sedelpressen i källaren? Eller har de ett jättearv på banken? Är de knarkkurirer? Inte vet jag, men jag är väldigt nyfiken. Vi har nämligen sammanlagt 9,5 års college/universitetsstudier (med tillhörande studieskulder) i denna familj, vi har OK löner (fast vi förjtänar förstås mer mtp våra utbildningar), vi lever absolut inget lyxliv och jag är faktiskt ganska ekonomiskt lagd. Men vi har aldrig pengar över. Varför då? Just nu är jag föräldraledig på 80%, men även då vi båda jobbar heltid så har vi inte råd med salladsslungor, dyra märkeskläder, Thailandsresor, hemmabiosystem och annat. Jag förstår verkligen inte, hur jag än tänker. Och jag vill bara tala om att jag läst både matte och statistik med höga betyg!