Kontorsråttor

Måndag idag. Jobbdag. Efter att som vanligt ha lämnat av en mer eller mindre småblyg och grinig Amanda på Masken så var det kontorsdax igen. Vi hade en del arbete att utföra idag, Felice och jag. Det är ju mest jag som jobbar, men ofta är jag ivrigt påhejad av den lilla kontorsråttan. Oftast är hon ganska snäll att ha med sig. Nuförtiden sover hon bara kortare stunder men ofta går det bra att sitta i mitt knä och arbeta lite. Och så finns det gott om människor som gärna gosar med bebis. Jag brukar vara jättesnabb på att rymma så fort någon frågar om de får låna Felice en stund. De hinner knappt ana oråd så är jag borta! De flesta har dock lärt sig var jag sitter, även nu sedan vi flyttat. Och precis som sig bör med små bebisar som inte är ens egen så lämnar man tillbaka då bebis börjar gråta eller på annat vis visa missnöje med situationen.

Felice på kontoret

Mitt skrivbord. Tycker Ni att det ser ut som att jag har mycket plats? Oroa Er inte, ryktet säger att jag delar platsen med fyra (!) andra.

En av mina skrivbordskompisar har satt upp denna idolbild

Efter avslutat arbete så var det hemfärd. Hemma väntade lite bra och lite dåliga nyheter. The good news: kommunen är visst ansvariga för att dika ur utanför vår tomt och de ska komma och inspektera! Tjohoo! Med lite tur så kanske vi snart slipper syndafloden i trädgården vid regn! The bad news: Sean har mest sannolikt huggit av en sena med yxan... Tårna funkar inte alls som de ska och farbror ortopeden vill operera. Du kan ge Dig hubblan på att om detta vore inom mitt område så skulle en reklamation redan vara postad. Ska vi "reklamera"? Nej, knappast. Shit happens. Det kunde varit värre. Nu väntar vi på en operationstid och sedan blir det ny sjukskrivning.

Jag tog en cykeltur med de yngre två av mina fyrbeningar. Alltså jag cyklade och de sprang. Det var riktigt uppskattat men höll på att sluta med ett besök på det där stället dit vi snart har klippkort. Hundarna fick nämligen syn på en ekorre och bestämde sig för att den skulle de ha. Det var riktigt, riktigt nära att jag flög efter två små raggiga terriers in i skogen. Och det hade ju varit mindre lyckat med cykel och allt. Tur att jag inte har Grand Danois. Å andra sidan kanske jag då inte skulle ge mig ut och cykla med dem.




Så här hittade jag Amanda och Ilia tidigare ikväll. Det har tagit vår dotter 2 år, men nu ska hon visst testa nappar. Hmmm... Man kan inte var tidig med allt är i världen.

Och så här roligt tyckte Felice att det var att busa framför TV'n (som vi för övrigt inte har om någon från R-tjänst frågar).

Nu tar jag till en gammal klyscha: det är en dag imorgon också. God natt!