Än finns det hopp

Ganska nyligen hemkommen från en visit i alltid lika hemtrevliga Brunna. Pastan har precis landat i magen och jag känner mig ganska bekvämt mätt. Hundarna trampar omkring runt mina fötter och tittar på mig med en blick som önskar promenad. Jag ska alldeles strax göra dem till viljes, sätta på mig skor och promenadjacka och ta steget ut i den Kolartorpska miljön. Men först en liten uppdatering här alltså.

Idag var T-party hos lilla Linda. T som i Tupperware eller T som i tant, det är upp till läsaren att bestämma. Detta är faktiskt mitt tredje T-party på ett par år och jag antar att det kvalificerar för ganska många tantpoäng. Och som vanligt så kunde jag inte låta bli att beställa något. Jag hade lovat mig själv att idag skulle jag klara av att gå på ett party utan att handla, det skulle vara möjligt. Liksom att det är möjligt att gå på fest och vara spiknykter trots att man varken är gravid eller ammande. Det är svårt, men det är möjligt. Men, liksom så många gånger tidigare så föll jag för frestelsen och beställde en "välling-dispenser" eller något i den stilen. Jag tror säkert den är skitbra, men egentligen är ju användningsområdet rätt begränsat och därmed även användningstiden. T-tanterna hävdar ju att T-saker håller så länge att de kan gå i arv, så i sådant fall så slipper ju Amanda eller Felice att köpa en egen. Så bra!
Linda hade som vanligt gjort alldeles för gott fika och jag hade inte ätit någon lunch... Dålig kombination. Mycket dålig. Men gott var det!

Jag och Sarah utökade våra tantpoäng för dagen genom att utbyta trädgårdsväxter. Jag hade grävt upp en akleja som måste flyttas vid dräneringen, annars skulle den gå ett tragiskt öde till mötes. Jag kunde inte med att slänga den och tog på chansning med den till Sarah. Hon blev riktigt glad och i utbyte fick jag ett par underbara plantor förgätmigej. Oj, oj, oj. Var är vi på väg. Syjunta nästa?

På väg hem såg fick jag för första gången på länge syn på en kanin invid Klarastrandsleden. De måste ha gjort någon kaninsanering där för något år sedan. Det brukade bo massor, massor med söta kaniner där och jag och Sean älskade att titta på dem då vi åkte förbi. Men så plötsligt försvann alla. Jag har lite svårt att tro att de alla på samma gång beslutade sig för att flytta. Jag misstänker ett kaninbrott av något slag. Jag har verkligen saknat kaninerna och så idag så fanns det en där igen! Än finns det hopp, i mer än en bemärkelse. Hoppas att den snart får en kaninvän att dela sin tillvaro med så ska vi nog snart ha fullt med små ninisar där igen!

Något annat som är lite hoppfullt är att mitt hjärta sedan ca 10 dagar tillbaka i princip upphört att leverera extraslag. Det var verkligen från den ena dagen till den andra som det slutade. Vilken lättnad! Jag hade ju till viss del vant mig vid dem och de skrämmer inte lika mycket längre, men det skulle vara snudd på outhärdligt om de inte försvann. Det enda abret nu är att min utredning ska påbörjas om en dryg vecka, och så är de nästan borta. Hypokondriker är jag inte, men risken finns ju att man blir misstänkt för det. Tur att de har en hel del registrerat sedan tiden jag låg inne på SÖS. Oavsett vilket så är jag i alla fall jätteglad om lilla hjärtat fortsätter att uppföra sig.

Nu hundpromenad!