Djurens enda hopp

Livet leker, pulsen slår, hjärtats valver sjunga

I var nerv en ilning går, jublar gör var tunga

Du är djurens enda hopp, Du unga veterinär

Så var mammaledigheten slut. OK, det var väl en sanning med grav modifikation, men faktum är att jag idag jobbat mitt första kliniska arbetspass sedan strax efter nyår då jag gick på havandeskapspenning. Det är verkligen märkligt hur snabbt tiden går, men ändå inte. Det är inte ens fem månader sedan jag sist var en grön- och vitklädd liten filur med stetoskop, men det känns så länge sedan. Är det verkligen bara tre månader sedan drygt som Felice föddes? Har hon inte funnits här mycket längre? Är det inte minst ett år sedan jag sist satte på mig mina rosa crocs och knatade nedför trappen för att möta dagen på akutmottagningen? Tydligen inte. Det kändes dock extremt konstigt att kliva in genom dörrarna imorse och istället för att installera mig och Felice på kontoret, gå till omklädningsrummet och svida om. Min stackars utarbetade kollega hade för dagen hoppats på att slippa vårdavdelningen och istället få ta akuten. Då hon insåg att jag var dagens arbetskamrat så gick det upp för henne att hon inte hade mycket val. Det är klart bättre att gå på akuten än att ta vårdavdelningen då man är ringrostig.

*

Det började ganska bra. En patient som väntade: gammal hund med vestibulärt syndrom. Jag tyckte att jag var osammanhängande och stundtals obegriplig, men jag tror att jag och hundens ägare var överens efter min undersökning. Det tog dock ett antal patienter innan jag började känna mig som "Sandra, veterinär". Djurägarna var på ett strålande humör trots stundtals mycket långa väntetider. Kanske berodde det på att det fika som serverades i väntrummet då vi under dagen hade öppet hus. Fram emot lunchtid började patienterna fylla på i ett rasande tempo. Jag hade nog 7-8 patienter på vänt konstant. Jag blir faktiskt sällan stressad av att det är många patienter som väntar, jag kan bara göra en sak i taget. Vad som dock stressar mig till max är stressade sköterskor.

*

På min arbetsplats så har sköterskorna ett värdelöst avtal som gör att de arbetar alla röda dagar om de inte sökt semester. Under jul, midsommar och nyår är detta inget problem eftersom de flesta söker semester. En dag som Kristi Himmelfärd så är det dock många som inte vill slösa en semesterdag utan hellre arbetar. Detta resulterar i att jag som veterinär ofta har mellan 8 och 12 sköterskor till mitt förfogande. Det skulle ju kunna låta som en lyx, men det är det verkligen inte. Det som händer är att sköterskorna stressar livet ur mig och försöker få mig att ta nya patienter hela tiden. De har ju själva ingenting att göra så då frågar de hela tiden om vi ska påbörja nästa. Själv ska jag in på rummet, ta upp en anamnes, undersöka djuret, besluta om behandling eller åtgärd, skriva journal, eventuella recept, eventuellt besvara röntgenbilder etc etc etc. Detta tar tid, massor av tid. Men det har sköterskorna ingen som helst förståelse för. Jag hinner knappt ut ur rummet och fram till datorn så hör jag en stressad röst "Ska jag ta in nästa?". De första nio gångerna säger man lugnt "Nej, jag ska skriva journal och sedan prata med vårdveterinären och därefter besvara röntgenbilderna och prata med kirurgen", men den tionde gången vrålar man "NEEEEJ!". Då har man blivit en sådan där veterinär som man inte vill bli. Missförstå mig rätt, det är jättebra att sköterskorna är på alerten och vill jobba. Men någon hejd på det får det vara. Man måste kunna respektera att jag som veterinär är ensam om patienterna medan de är 10 stycken. De ser till att byta av varandra för att äta lunch, fika och rasta hundar. Själv häver man i sig en kopp kaffe medan man rusar mellan två patienter.

*

Då klockan blivit 13:45 och jag fortfarande bara druckit en kopp kaffe och en plastmugg vatten, med resultatet att blodsockret var i botten, så lämnade jag ett sjunkande skepp och tog mig upp i lunchrummet. Kastade i mig min matlåda (innehållet då, inte själva lådan) och hade en halv sekund att känna efter hur kroppen mådde. Då slog det mig att jag ju är en ammande mamma utan ammande bebis. Som tur var hade jag packat ner bröstpumpen så jag tog min tillflykt till damrummet. Hade knappt satt mig ner förrän telefonen ringde "Nu har den sönderbitna valpen kommit!", "Jaha, hur är det med den? Är det bråttom att jag kommer ner?", "Det vet jag inte, Helen är inne hos den" , "Ja, men då föreslår jag att Du tar reda på hur det är med den och återkommer till mig", "Ja, men det är nog bäst om Du kommer, djurägarna är upprörda". Jag känner hur det nästan kokar i mig. Det är sköterskornas uppgift att bedöma djuren och därefter prioritera. Att ta hand om upprörda ägare ingår även i deras uppgift. Jag andas och räknar till tre och en halv innan jag låter meddela att innan jag får ett status på hunden så kommer jag inte ner. Punkt. Efter en stund ringer telefonen igen. Det är lugnt, hunden blöder inte ens (så mycket för sönderbiten och apatisk), den vänliga sköterskan ger mig fem minuter till. Jag skulle vilja se det humansjukhus där sköterskorna bossar runt läkarna på det sätt som vi blir bossade av våra sköterskor...

*

Hur som haver så är valpen lite trasig men knappast sönderbiten. Följande patienter överlever de också och klockan 16:05 kliver jag ut ur lokalerna och in i bilen. Har nog aldrig tidigare lämnat bygget så punktligt efter jourarbete. Klockan har inte hunnit bli halv fem då jag kliver in i hallen. "Mamma!" hörs från TV-rummet och en leende Amanda springer emot mig och ger mig en bamsekram och jag rufsar om i hennes ostyriga hår. I soffan ligger Sean med en för stunden ganska nöjd Felice som ger ifrån sig ett brett tandlöst leende då hon får syn på mig. Tar upp henne och borrar in mitt ansikte i hennes mjuka babyhud. Så underbart att vara hemma igen, så skönt att känna vad som verkligen betyder något. Min lilla familj. Och de har överlevt utan mig, hela dagen.