Bom diggi bom diggi bom

Mitt hjärta slår bom diggi bom diggi bom diggi bom diggi bom diggi bom diggi bom bom bom! Och det är helt OK! Jag har åtminstone ingen strukturell hjärtsjukdom, vilket känns oerhört skönt. Idag var alltså dagen D, 14:15 hade jag tid på SÖS. Blev lite förvånad när en ung kille med titeln biomedicinsk analytiker hämtade upp mig i väntrummet. Skulle han göra ultraljudet?? Inte ens en sjuksköterska. Men, men, han verkade veta vad han sysslade med så inte protesterade jag. Det är alltid lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till medicinare då jag är på sjukhusbesök. Denna rara kille började förklara för mig hur undersökningen skulle gå till, om klaffar och hjärtmuskeln. Egentligen har man ju lust att kläcka ur sig att man känner till det där eftersom man gått en liten kurs på 5,5 år som till viss del avhandlar just detta, men å andra sidan vill man inte låta viktig. Jag själv blir väldigt glad om mina djurägare meddelar mig om de har medicinsk utbildning eftersom det underlättar då man ska förklara (det är ju lite pinsamt om de talar om att de är neurokirurger efter att jag förklarat var njurarna sitter). Jag vet aldrig hur jag ska förhålla mig till detta och idag log jag bara och nickade. Dessutom höll han sig en bra bit över sandlådenivå så det kändes aldrig riktigt pinsamt att låtsas som ingenting.

På kallelsen hade man skrivit att undersökningen var helt smärtfri. Vet inte om jag kan hålla med. Prova att trycka in en probe mellan två revben och hålla den där i fem minuter. Aj! Tur att man utvecklat en viss teknik att ligga i en sjukhussäng och ha ont. Efter att undersökningen var slutförd kallade han på en överläkare. Wow, vilken service! Jag hade räknat med att åka hem och vänta i en månad på svar från undersökningen. In kom en mycket trevlig man i sina bästa år (en bit äldre än mig mao, än så är väl det bästa kvar, eller?). Han började med att samtala lite med Kalle ultraljudaren. Jag hörde inte riktigt vad de mumlade om men något fick mig att haja till. Det lät som att de hittat något som inte stämde. Jag blev heltigenom iskall på en halv sekund. Det fick inte vara möjligt! Jag hade väl ingen hjärtmuskelsjukdom?? Men ganska snabbt kom läkaren fram till mig och förklarade att han skulle vilja komplettera undersökningen med ett par bilder av höger kammare. Jag pustade ut och lät mig scannas en stund till. Jag fick lugnande besked: han hade inte sett något som såg onormalt ut och endast något enstaka extraslag under undersökningen. Jag ska nu bli kallad på uppföljande samtal med arytmologen som jag träffade då jag låg inne på SÖS. Snacka om specialité! Det räcker alltså inte med att man är kardiolog, man är arytmolog. Häftigt!

Ikväll har jag faktiskt haft ganska många extraslag. Men det känns OK, för jag har ingen strukturell hjärtsjukdom!

I övrigt säger vi hipp, hipp, hurra för min kusin Fredrik som fyller år idag! Grattis! Någon annan som fyller år idag är mitt körkort. För 11 år sedan denna dag genomförde jag mitt livs mest nervösa körning i Sundbyberg. Vilken dag! På den tiden fick man köra upp i egen bil och pappa kom för att hämta mig på morgonen. Vid säkerhetskontrollen innan avfärd upptäcker vi att en lampa är trasig på bilen. Tidig morgon och inte en chans att vi ska hinna byta detta och därefter hinna till min uppkörningstid. Jag bröt ihop fullständigt. Det var så långa väntetider på att få köra upp att jag skulle få vänta halva sommaren på nästa chans. Och jag hade ju kallt räknat med att kugga första försöket och ville därför få det överstökat. Hur som så tog vi oss till en mack, killen var så snäll att han bytte lampor på bilen utan kostnad för oss (kanske mitt söndergråtna ansikte hjälpte lite...). Pappa ringde till Vägverket och meddelade vårt öde. Därefter körde vi dit för att om möjligt få boka en ny tid eller iaf prata med någon om hur vi nu skulle göra. Vi stod i receptionen och väntade när en äldre herre uppenbarade sig. "Ska vi köra då?" frågade han. Jag tappade hakan. Vadå? Köra nu? Min tid var ju över för länge sedan. Denna herre var chef över inspektörerna och tog i normala fall inga uppkörningar längre, men han tyckte väl att han kunde göra ett undantag för mig. Jag hade i det läget helt slappnat av, det skulle ju inte bli någon uppkörning på flera månader. Nu steg blodtrycket med ett par hundra steg och pulsen dunkade så att hela kroppen vibrerade.

Pappa var med i bilen, annars hade jag aldrig vågat köra. Han och den snälle herren, Eivind Ahnfelt, chitchattade om det mesta och det kändes faktiskt inte alls som en uppkörning. Då vi svängde in på parkeringen utanför Vägverket efter 30-45 minuter så väntade jag på domen. Nu skulle jag få höra att jag inte var godkänd. "Det gick ju bra, det här" hördes istället. Jag var chockad. "Gjorde det? Har jag klarat det!?!". Lyckan var total! Jag fick därefter köra hem till Kungsängen, utan den gröna skylten där bak!