Trots(a) allt

Vissa dagar är mindre roliga än andra och idag var en sådan dag. Förmiddagen var väl rätt OK, jag sorterade kläder i tjejernas garderober och gjorde mig därmed av med ett sådant där stickande dåligt samvete som det alltid finns alldeles för många av. Amandas garderob är jag helt färdig med och Felices är i alla fall halvfärdig. Jag rensade ur nästan två kartonger i storlek 74 som Amanda precis vuxit ur. Många barn hinner inte slita kläderna eftersom de växer så snabbt, det verkar inte gälla mina dock. Jag har dock plockat undan en påse med för små kläder från Felices garderob. Hallå?!? Hon är ju precis nyfödd, hon kan väl inte ha växt ur kläder? Det gör lite ont i hjärtat att stoppa undan alla söta kläderna och tänka att de kanske aldrig mer blir använda. Jo, använda blir de väl förstås, men kanske inte i vårt hus... Det var ju inte länge sedan som jag plockade fram kartongerna med babykläder och satt där och tittade, undrade och längtade. Tog fram ett par plagg att ha i BB-väskan. Om man kunde vrida tiden tillbaka, bara en liten stund...

Efter klädsorteringen så tog jag mig an ett lass med smutstvätt, samt vek och lade undan ett lager tvättade kläder. Det är verkligen "a never ending story". Hur mycket man än tvättar så finns det alltid något mer att tvätta. Och med två barn i huset så blir det en hel del tvätt. Felice har tagit igen förlorad kräktid genom att nu kräkas i tid och otid, vilket förstås resulterar i flertalet ombyten dagligen. Amanda är Amanda och det betyder tvätt, tvätt, tvätt. Jag minns då Amanda var liten. Då var jag så noga med hennes kläder. Tvättade dem alltid ut och in, i parfymfritt tvätt- och sköljmedel och endast med liknande färger. Samma kläder får nu en betydligt mer omild behandling. Jag struntar fullkomligt i val av tvättmedel, tar det som står närmast på hyllan. Kläderna är i alla regnbågens färger i samma maskin och rät- eller avigsida känns som det kvittar. Man kan inte vara duktig på allt.

Vid 14 var det hämtning på dagis. Redan på väg till dagis har jag en klump i magen. Undrar hur mycket vi ska slåss idag innan jag får in Amanda i bilen. Lite lättare har det varit denna vecka eftersom Sean är hemma pga foten. Då behöver jag inte bära på Felice och därmed har jag två armar att använda till att brottas med Amanda. Då jag kom fram till Lärkan så var alla barn utom Amanda ute. Hon hade vägrat att vara ute eftersom hennes favvofröken skulle pyssla med grejer inne. Den nya pedagogen duger inte alls för Amanda. Hon har alltid varit lite halvkräsen med folk, men den senaste tiden har varit minst sagt bedrövlig. Hon är som ett plåster på Gunilla, viker inte från hennes sida. När hon fick syn på mig idag så blev hon inte ens glad, mer stressad över att behöva lämna Gunilla. Som vanligt blev det en total fight att få på kläder. Amanda grät, skrek, sparkade och vrålade medan jag tvingade på kläder. Det går inte längre att avleda med saker vi ska göra då vi kommer hem (jag har t.om. gjort en fuling och lockat med kakor...) eller att hundarna är i bilen, eller en fågel på gårdsplanen. Hon är som besatt och går inte att prata med. Som vanligt fick jag bära henne ut. De andra föräldrarna tittar på mig och det ser ut som om de undrar hur jag behandlar mitt barn eftersom hon inte vill gå hem. Alla andra barnen springer glatt med sina föräldrar, eller ännu hellre före dem. Mitt barn får jag släpa ut genom grindarna. Om jag inte bär henne till bilen och sätter henne i bilstolen så rymmer hon tillbaka. Och det är ingen lek. Hon vill till varje pris in på dagisgården igen. Detta börjar verkligen att tära på mig. Det är inte kul att åka och hämta henne längre. Hon blir ju inte ens glad då jag kommer. Det är bara en massa bråk och tjaffs. Och det är inte slut bara för att vi kommit till bilen. Nej, hon fortsätter att gråta och skrika hela vägen hem, ur bilen och den första tiden hemma. Det går inte att bryta. Kanske kan man få henne på andra tankar en millisekund men så fort något pyllelitet inte går hennes väg så är vi tillbaka på noll igen.

Idag fortsatte det dåliga humöret länge, länge. Jag tog en time-out och gömde mig på övervåningen. Till slut kom hon och ville ha lite sällskap. Vi blåste lite såpbubblor (blubblu som Amanda kallar dem) och sedan svängde vi ihop en ugnspannkaka. Jag trodde precis att lugnet hade sänkt sig men då skulle vi äta pannkakan. Och damen skulle förstås bara ha sylt. Hon åt upp sin lilla syltklick och skulle sedan ha mer, vilket hon förstås inte fick. Då bröt helvetet lös. Mitt tålamod var i detta läge på minus och jag lämnade Sean vid bordet med Amanda och började diska. På något vis fick hon sedan i sig pannkaksbitarna och ville naturligtvis ha mer då maten var slut. Helvete igen. Hon fick en macka istället och slickade av smöret och bad om mer ("Mer bolle"). Nej igen från vår sida och ett nytt utbrott. Time-out igen, denna gång hundpromenad. Att det kan vara så skönt att få lämna huset en stund. 20 minuter i frihet känns som timmar och tänk så mycket energi man samlar på sig. Väl hemma orkade jag med de få sista utbrotten för dagen innan jag fick Amanda i säng. Ett sista utbrott var nära förestående då hon ville läsa Mollyboken men jag talade om att det får vi göra imorgon. Molly sover. Amanda var tveksam, nära att börja vråla, men accepterade sedan att "Molly sojja".

Nu sover båda tjejerna och det är tyst och lugnt. Då är det ganska mysigt med barn trots allt.