Diagnos: slarv

Igår var det dags för Seans operation på dagkirurgiska kliniken på SÖS. Jag lämnade av en lätt nervös stackars britt utanför entrén tidig morgon och strax efter lunch ringde samma britt, men nu lätt sluddrande, och talade om att operationen hade gått bra. Ja, det beror förstås på hur man definierar bra. En sena var helt avskuren och en sena var halvt avskuren. Dessa senor är nu ihopsydda och benet är gipsat. Gipset ska sitta i fem veckor och de närmaste tre månaderna får han inte belasta benet fullt ut. Det finns ingen anledning att vara bitter, men jag kan inte låta bli att undra varför detta inte upptäcktes i det akuta skedet. Det hade sparat en himla massa tid och lidande. Ortopeden som undersökte skadan akut hade ju sina misstankar om att allt inte stod rätt till eftersom han ordnade med ett återbesök på ortopedkliniken och inte som annars, på en vanlig vårdcentral. Det ska han väl kanske ha lite cred för. Men om han nu misstänkte att något var fel, varför gjorde han inte en grundligare undersökning initialt? Slarvigt, eller i alla fall nonchalant, tycker jag. Jag ser ingen anledning att anmäla detta men jag tycker iaf att ansvarig ortoped på akuten borde få veta hur det egentligen låg till.

Så nu är Sean handikappad för en bra tid framöver. Och det kunde ju knappast komma mer olämpligt. Jag har väldigt, väldigt svårt att sköta alltsammans själv här hemma. Två små barn, tvätt, städning, tre hundar, matlagning, en trädgård som måste göras i ordning inför kommande dränering, två morföräldrar till Sean som kommer på besök inom ett par veckor... Någon som känner för att flytta till Kolartorp ett tag? Ni kan till och med få eget badrum!

Amanda tycker att gipset är en jättebra idé eftersom man visst får måla på det.

Idag har vi haft hjälp av Björn här hemma. Dräneringsarbetet ska ju påbörjas på måndag och innan dess måste två altaner väck, samt en av trapporna in. Sean hade börjat arbetet innan yx-incidenten, men det var långt ifrån färdigt. Så snälla Björn kom till vår undsättning och har idag hjälpt oss med resterande arbete med altan och trapp. Tack snälla, vad skulle vi ha gjort utan Dig?

Amanda blev så trött av att riva altan att hon kraschade på badrumsgolvet. Tro inte att vi inte erbjöd henne att gå och vila, men hon är ju så sjukt envis och är ju ALDRIG trött om man frågar henne.

Nu återstår bara att flytta ett halvt ton ved. Sean slutade ju sin vedkapning lite abrupt för ett par veckor sedan. Dessutom måste jag rädda livet på en del växter och buskar innan ångvältarna intar trädgården. Och så ska jag flytta lite stenplattor och åka på hundutställning och tvätta hundra lass tvätt och städa huset (torsdag idag, men städningen fick stå tillbaka för altanrivning) och trimma färdigt hund som ska ställas ut och åka till tippen med allt gammalt trä och lite annat smått och gott. Jag är såååå trött redan nu, sex månaders sömnbrist börjar ta på mig tror jag. Felice är i alla fall glad, trots fortfarande väldigt snorig näsa och jobbig hosta. Och tur är väl det. Nu ska jag gå och fixa något att äta, har inte hunnit äta sedan lunch.