Full rulle och kanelbulle

Nu har jag fått upp farten! Slut på soffliggartider- upp och hoppa! Klockan ringde 06:45 imorse. Av någon outgrundlig anledning var det två små flickor i vår säng och varken jag eller Sean hade lyft upp Amanda i sängen. Hon måste helt enkelt ha tagit sig upp själv och placerat sig mellan oss. Ganska mysigt, men väääääldigt trångt. Men jag antar att det är bättre att hon kan ta sig upp själv så att vi slipper vakna. Eller snarare, Sean slipper vakna under natten, jag vaknar ett antal gånger i alla fall.

Lite motigt var det att köra till jobbet i strålande sol och redan 22 grader varmt klockan 07:40. Satt och memorerade ormbettsbehandling och hantering av katter som fallit från balkonger på väg till jobbet. Dagen bjöd också på två ormbett och en katt som trillat, så pluggstunden var inte förgäves. I övrigt var dagen betydligt lugnare än föregående arbetspass. Förmodligen så var V75 och Stockholm Marathon en bidragande orsak. I vilket fall som helst så hann jag både äta lunch och gå på toaletten under arbetspasset, och det är inte varje dag!

Det lugna arbetspasset till trots så kom jag iväg lite sent från jobbet. Kvällen skulle spenderas hos kusin Fredrik och Malin på Odengatan och eftersom någon bestämt att en liten joggingrunda skulle gå längs just denna gata så skulle vi idag få utnyttja kommunala transportmedel. Hem, i full speed byta om och klä på småtjejerna. In i bilen och full kareta mot Farsta. Gissa om åtminstone en medlem av familjen Douglas/Göransson var väldigt nöjd med valet av transport. Amanda är tokfascinerad av tåg och nu skulle vi dessutom få kliva på. Första fem minuterna gick åt till att tjoa "Tuuuut! Tuuuuut! Manda åka tåget! Mamma, titta matten! (=vatten) All aboard!" Felice var rätt nöjd hon med, även om hon nog inte förstod vad all uppståndelse handlade om.

Vid Rådmansgatan steg vi av med allt vårt pick och pack. Stämningen var på topp uppe på Odengatan, musiker spelade, folk applåderade och joggarna kämpade på i värmen. Jag sa till Sean att jag tyckte att de såg lite slitna ut och undrade hur mycket de kunde ha avverkat. Jag fick snabbt mitt svar då en kille ställde sig för att stretcha mot en soptunna. Vi passade naturligtvis på att fråga och han pustade fram att han hade 2 km kvar. Jösses, de hade sprungit över 4 mil! Och de allra flesta joggade fortfarande, ingen fördes fram på bår och många, många såg riktigt glada ut. Iofs kan jag väl förstå att man är glad om man bara har 2 km kvar. Jag har sprungit Tjejmilen och Midnattsloppet några gånger och jag vet hur jäkla slut man är sista kilometern. Dessa tappar människor hade sprungit fyra gånger så långt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas. Heja alla Marathonlöpare!

Ganska snart hittade vi fram till Odengatan 37. Fredrik och Malin bor i en lägenhet i ett gårdshus vilket gör att man inte alls får känslan av att man är i centrala Sthlm. Jag är inget "city fan" men här skulle till och med jag kunna trivas. En jättemysig innergård, en underbar balkong och världens finaste lägenhet. Det var som att kliva in i en inredningstidningsannons! Vi är mycket, mycket imponerade av arbetet Fredrik gjort med lägenheten, och plötsligt känns det som om vi bor i ett gammalt torp. Vi tänkte att vi kanske kunde få en kakelugn av Fredrik, för det kan väl knappast vara rättvist att de har två kakelugnar på 60 kvm och vi inte har någon på 172 kvm? Det fanns egentligen bara en baksida med lägenheten- tre trappor utan hiss...

Vi åt god mat, fantastiskt god tårta och världens godaste kanelbullar! Jag hade allvarliga planer på att ta med mig hela fatet med kanelbullar hem, men tänkte att det kanske skulle var ofint. Det var ju trots allt vårt första besök hos dem. Men nästa gång...

Tiden sprang iväg och till slut fick vi tacka för oss. Ut på gatan igen och nu syntes inte en Marathonlöpare så långt ögat nådde. Lite spår av dagens bragder fanns dock i form av tvättsvampar, muggar och något gammalt svettband. Vems spyan på gatan var är oklart, kan vara en lördagsfirande idiot eller en helt färdig hjälte.

På tunnelbanan hem fick vi syn på en riktigt skum kille. Han hade en gammal t-shirt, en rutig skjorta över, adidaskeps, för långt och oklippt hår, fyrkantiga glasögon och slitna skjorts. Han såg riktigt otäck ut på något sätt. Jag kunde inte släppa honom med blicken, rädd för vad han skulle hitta på om jag inte höll ögonen på honom. Han satt och klappade med händerna och fifflade med en kortlek. Han pratade också i telefon på ett obegripligt språk. Plötsligt bestämde han sig för att byta plats och stegade förbi mig, obehagligt nära. Jag steg åt sidan som om jag blivit bränd och han tycktes stirra på mig. Jag viskade till Sean att jag tyckte att han var så obehaglig och att han såg ut som en sådan där kille som skulle kunna skjuta vilt omkring sig i en skola i USA eller Finland. Sean säger då att det tycker han också. Nu blev jag riktigt rädd. Han brukar aldrig vara sådär nojig, det måste betyda något. Killen steg av hållplatsen innan Farsta och jag var helt överygad om att tunnelbanevagnen skulle sprängas i luften eftersom han säkert apterat en bomb innan han steg av. Jag kunde till och med se tidningsrubrikerna framför mig. Då tåget stannade i Farsta kastade jag mig ut i friheten och pustade ut. Först då erkände jag för Sean mina bombmisstankar. Han skrattade då och sa att riktigt så illa hade han inte trott att det var. Vadå? Död som död, kula eller bomb. Nej, tacka vet jag biltransporter. Det finns en jäkla massa idioter på vägen oxå, men den här killen tog priset i obehaglighet.

Amanda somnade i bilen hem. Sean bar in henne och då lade hon sig på hallgolvet och fortsatte sova. Trots detta lyckades vi få i henne en flaska välling, vilken hon drack sovande. Hon var nog rätt hungrig efter att bara ha ätit chips, ostbågar och salta pinnar hela kvällen.

Tack Fredrik och Malin för en jättetrevlig kväll!