Det är ganska många människor som reagerar då de får veta att min sambo är engelsman. Många nyfikna frågor uppstår, såsom vilket språk vi pratar hemma, om vi firar jul den 24:e eller 25:e, om vi ska flytta till England någon dag, för att inte tala om hur vi träffades. Efter att frågorna är besvarade brukar en del konstateranden komma, typ "Vad bra för era barn att få engelskan som ett naturligt språk" och "Vad kul att få ta del av två kulturer" och så kanske min favorit "Så skönt det måste vara att ha en person hemma som pratar engelska, då kan man ju alltid fråga om det är något ord man inte förstår". Det kanske jag också trodde, men det var innan jag flyttade ihop med Sean. Det har nämligen visat sig att Sean inte är någon vidare engelsk uppslagsbok direkt. I nio fall av tio om det är ett ord jag undrar över så ser han ut som ett levande frågetecken. Efter att han har chansat en tre fyra gånger så ger jag upp, startar datorn och går in på Lexin istället. Jag inser då hur pinsamt det nog hade varit om jag trott på Sean och inte dubbelkollat...Jag har också en helt underbar favorithistoria om Seans engelska. En dag för länge sedan hör jag honom tralla med i Pinks låt "Family portrait". Jag spetsar öronen och måste fråga vad han sjunger, varpå han tar ton och stolt sjunger "In our family fortress we look pretty happy..."! Asg!
Sean, Du vet att jag älskar Dig och visst fick jag berätta den här hisotrien? Visst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar