En dyr yxa

Sean hade tagit med en massa stockar hem från jobbet häromdagen och skulle kapa upp dessa i små vedträn hemma. Igår började projektet med att han sågade itu stockarna i mindre bitar med motorsågen. Han tröttnade dock efter en stund och ville istället åka och köpa en yxa. Ja, ja, tänkte jag, en yxa är väl alltid bra att ha. Nästan alltid. En stund senare kom han hem en jättedyr, fin yxa och var så stolt så. Det var då. Ytterligare en stund senare ropade han i panik från nedervåningen att han behövde hjälp. Fort. "Vad är det?" skrek jag irriterat eftersom jag hade ett halvt avklätt barn på skötbordet. "I've put the axe through my ankle" blev svaret. Bråttom, bråttom. Ingen tid att sätta på en blöja så en halvnaken och alldeles nyvaken Amanda fick en snabb transport nedför trappen. Jag förväntade mig ett större blodbad i hallen men istället möttes jag av Sean med förbandslådan i handen. Lite blek om nosen var han allt, men jag tror knappast att det kunde tillskrivas blodförlusten vilken var minimal. Satte en gråtande Amanda på hallgolvet, kommenderade Sean att lägga sig ner med foten i högläge, sprang ut på tomten och jagade in tre skällande hundar, torkade upp kiss från hallgolvet (Amanda hade ju ingen blöja och synen av Sean på golvet i plågor blev lite för mycket...), sprang ut på tomten igen och hämtade in en hysteriskt gråtande Felice från vagnen, lade henne på golvet bredvid Sean, tog av Amandas blöta strumpor, kollade såret som definitivt behövde undersökas lite närmare, lade ett halvtaskigt bandage som knappast skulle ha gjort min chef stolt, packade in hela familjen i bilen och satte fart mot Närakuten (innan dess hade Amanda förstås fått en blöja och Felice var ombytt hon med, picknicken var packad och även lite underhållning i form av böcker- man är väl tvåbarnsmamma nuförtiden). Vi räknade med en bra stunds väntetid på Närakuten men "yxa i foten" var tydligen en bra diagnos för att få hjälp snabbt. En snabbkik av läkaren, ett nytt bandage och så in i bilen igen på väg till SÖS. Tänka sig, för andra gången på mindre än två månader skulle vi få spendera en fredagkväll på SÖS-akuten. Det enda som möjligen skulle ha kunnat vara sämre vore om det varit Valborg. Idag skulle förhoppningsvis en hel del människor vara något mer nyktra och mindre blåslagna. Men en fredagkväll på SÖS är ändå en fredagkväll på SÖS.

Jag hade tänkt att bara stanna tills den första bedömningen var gjord och därefter åka hem med våra små sötnosar och invänta besked från Sean. Men den där första bedömningen dröjde. Och dröjde, och dröjde. Amanda och jag hann dricka sju muggar vatten, kolla alla tidningar i stället, läsa medhavd bok, äta upp all picknick (måste nog lära mig hur mycket som går åt då man har tråkigt och är två år), sprita händerna sjutton gånger (SÖS är ju ändå alltid SÖS, och som en undersköterska påpekade "Det är inte de renaste golven i Stockholm"), springa Maraton i korridorerna, flörta med alla mer eller mindre skadade patienter samt köpa choklad och dricka i automaterna (Amanda hade kunnat handla upp hela veckopengen om hon haft någon, helt fascinerad av att man stoppade in en peng i ena änden och hämtade ut godis i den andra). Men så till slut, efter närmare fyra timmars väntan, så var det ändå Seans tur. Ortopeden gjorde en snabbkoll, bedövade och så skulle han återkomma efter en stund. Vi fick byta rum och sedan var det dax för åtgärd. Såret visade sig inte vara särskilt djupt, det fick en ordentlig tvätt och några stygn. Sean fick lite smärtis och lite antibiotika, en stelkrampspruta i armen och sedan fick vi åka hem med ett återbesök om ca 10 dagar för koll att de små tårna kan röra sig ordentligt. Det var nämligen lite dålig fart på dem idag.

Våra små tjejer var så duktiga! Felice grät bara en kort, kort stund under alla de timmar vi väntade och lagom till undersökningen hade hon somnat och sov sig igenom resten av besöket. Fem timmar på akuten med en tvååring skulle ju kunna te sig som ens värsta mardröm, men faktiskt så var det inte i närheten av det. Hon hade sina små stunder då hon var ledsen och allt var fel, men på det stora hela så var hon en solstråle. Personalen var så gulliga mot henne, hon fick ballonger gjorda av undersökningshandskar och flera små klistermärken. Kanske är det kul att se en glad och sprudlande liten tjej i allt elände.

Amandas ballong undersöker såret

.

Sean var ganska duktig han med. Han gnällde bara lite grann och ortopeden var rätt så hårdhänt. Varför måste man till exempel hälla sprit i såret innan man bedövar? Nästa gång så syr jag ihop såret hemma. Med så fina sårkanter och utan inre skador så klarar jag detta galant. Ethilon (suturmaterialet) har jag i källaren!

Jag tyckte att yxan var dyr redan då Sean kom hem med den från yx-affären, och det visade sig ju inte vara slut där. Och så tillkommer några sjukdagar i nästa vecka. Men som vanligt: det kunde varit värre.

Tack och god natt!