Favorit i repris

Felice har varit förkyld under några dagar och inatt kulminerade det. Produktiv hosta, feber och helt otröstlig. Varje gång hon skrek tog hon sig mot öronen och jag började bli orolig för en öroninflammation. Efter lite Alvedon kunde hon sova en stund inatt och imorse ringde vi för att försöka få en tid här i Handen, men som vanligt så blev vi hänvisade till Sachsska barnsjukhusets akutmottagning. Bara att packa sig iväg.

Jag hade laddat med dricka, kex och en god bok, beredd att spendera större delen av dagen på SÖS. Jag hann dock precis stoppa Visa kortet i plånboken efter att ha anmält oss och betalat i kassan då en sköterska kom för att hämta in oss till ett rum. En vikt togs (5110 gram) och tempen kontrollerades. Ingen feber. Ganska snart kom läkare x2 och undersökte lillskruttan. Hon var så tapper så, grät bara då det stora, stora otoskopet skulle in i det lilla, lilla örat. Annars bjöd hon på massvis med leenden och små glada tillrop. Läkarna kunde snabbt ställa diagnos: en vanlig bondförkylning! Så skönt. Jag som oroat mig för att det kanske var en öroninflammation och hade funderat massor på hur det skulle gå att få i den lilla envisa bebisen antibiotika. Läkaren påpekade att det mycket väl kunde vara RS-virus, men egentligen är det ju av mindre betydelse vilket virus det rör sig om. Virus som virus. Det finns inget att göra åt det mer än att ge det tid.

Nu var det bara att åka hem, fortsätta med Alvedon vid behov och vara flitig med koksaltet och Näs-Fridan. Mindre än en timme efter ankomst satt vi i bilen på väg hem igen. Det var lite skillnad det mot fredagens besök på samma sjukhus! Jag måste säga att de är väldigt trevliga och kompetenta på Sachsska, och det är inte ofta jag säger det om vården i det här landet.

Lilla tån som blev blodprovstagen har fått ett litet plåster

Så här ynklig kan man känna sig då man har en bondförkylning

Och så kan man bli väldigt arg och ledsen

Efter ett snabbt stopp hemma i den grå trävillan så begav vi oss till jobbet. Missnöjda kunder struntar i sjuka bebisar så det var bara att hugga i. Och liksom grovsoporna i vårt hus så är det en aldrig sinande ström av reklamationer att handlägga på mitt jobb. Jag hade fått nytt "kontor" (dvs ett mycket litet skrivbord i ett rum som jag delar med tre andra) och fick se livet från ett annat perspektiv. Detta i mer än ett avseende. Jag träffade nämligen min gulliga kollega som för en dryg månad sedan förlorade sin lilla pojke i gravvecka 22. Jag hade fruktat för det ögonblick jag skulle springa på henne på jobbet, och nu var det ett faktum. Tårarna rann på oss båda en lång stund. Livet är så orättvist! Och det kändes nästan löjligt att sätta sig vid datorn och diskutera hundralappar med folk efter att ha pratat med henne. Snacka om i-landsproblem! Visst är vi alla oss själva närmast men en del människor skulle verkligen behöva vidga sina vyer lite och få en annan syn på livet. Jag tänker hålla alla tummar och tår för att lille M får ett litet syskon att vaka över i framtiden!

Nu dax för sängen. Hoppas, hoppas, hoppas att lilla Felice har en bättre natt och att vi alla får lite välbehövlig nattsömn efter den senaste tidens bravader.