Årets Border 2009

16 maj, datumet för 2009 års upplaga av Årets Border. Jag vet inte hur många år jag bevistat denna utställning och jag har alltid sett fram emot det och längtat. De senaste två åren har vi pga småbarn och arbete inte kunnat åka. Man skulle ju då lätt kunna förledas att tro att jag nu var heltänd på att äntligen få åka på nytt! Men så var det alltså inte. Jag kände dock att det nog var dax att visa sig ute på tävlingsbanorna igen och pliktskyldigt anmälde jag de två hundar som var i päls, Meg och Lizzie. Enda sedan jag tryckte på enter och anmälan flög iväg i cyberrymden har jag ångrat mig. Vem går frivilligt upp kvart i sex en lördagmorgon, packar in småbarn, hundar, matsäck, vagn och en hel massa annat i bilen, kör 17 mil för att sedan vänta i fyra timmar för att få hunden bedömd av en som uppenbarligen inte vet vilken hund som är finast på stället? Jag tydligen. Och inte nog med detta, jag betalar för det!

Mamma hade lovat att ställa upp som supporter och kom redan igår kväll hem till oss. Då klockan ringde 05:45 imorse trodde jag att det hela var ett dåligt skämt, men så började det klarna. Som vanligt tycker man att man ställer klockan så att man ska ha gott om tid och som vanligt så slutar det med att man springer runt som ett skållat troll och plockar grejer, borstar tänder och klär på barn. Vi kom iväg lite senare än beräknat men var ändå i god tid i Arboga. Där mötte Anna, Agneta och Lizzie upp. Lizzie var anmäld i juniorklass och skulle in ganska omgående. Anna visade henne själv och de var så duktiga! Man måste imponeras av Borderterrier. Trots att de aldrig haft ett utställningskoppel på sig tidigare så går de som om de aldrig gjort annat.

Anna och Lizzie

Domaren Leslie Sally

.

Lizzie blev inte uttagen i sin klass, men det hade väl varit för mycket begärt med tanke på att det var drygt 20 anmälda i klassen. Vi var i alla fall jättenöjda med kritiken och hur Lizzie skötte sig i och utanför ringen. Lite här och var rök hundar ihop (det är ju trots allt terrier vi har) men våra bara tittade och lade sig sedan för att sova. Meg som är en riktig kaxig liten skit hemma var inte alls så stöddig då resterande fyrbenta familjemedlemmar fick stanna hemma. Det enda hon vågade sig på var att skälla ut en schäfer på håll, ivrigt påhejad av Lizzie. De är roliga Bordrarna. I början av utställningen så skälls det både lite här och var, men så efter en stund så vänjer de sig vid varandra och så blir det ganska tyst. Men så fort en hund av en annan ras kommer gående så går det som en våg av skällande Bordrar. De är rasister!

Söta Lizzie, "Tisalia Keeping Up Appearances"

Efter Lizzies prestation så fick vi vänta och vänta och vänta tills det var Megs tur. Inte förrän efter lunchuppehållet var det dags för öppenklass. Vi var 25 stycken i klassen så jag hade inga som helst förhoppningar på att gå vidare. Dessutom var jag ganska trött på alltihop och ville hem. Meg skötte sig exemplariskt! Hon går som en liten robot och står som en staty! Trots att vi aldrig tränat för detta (hon är utställd en gång tidigare och var lika duktig då). Hon är en fröjd att ställa ut, min lilla tjej. Synd bara att hon inte är lite snyggare. Eller, snygg är hon ju, men hon är lite i största laget. Det tyckte dock inte domaren men däremot så var Meg lite för slimmad för henne. Jag tror dock att vi är många som skulle vilja ha Megs kritik om vi själva gick på utställning, eller vad sägs om "Ultranarrow and leggy individual with correct bone, very pleasing expression!". Kritiken var betydligt längre, men hälften förstod vi inte ens. I vilket fall som helst så gick vi inte vidare, vilket jag förutspått. Tycker ändå att min lilla tjej var dagens stjärna!

Finaste Meg, "Tisalia Sun Moon Stars"

Amanda skötte sig riktigt fint under dagen. Mormor såg till att hon fick gunga, åka kana, kasta småstenar, åka vagn, äta korv med bröd, smaska på kexchoklad och dricka saft. En riktigt lyckad dag med andra ord. Det tog dock en hel del övertygande innan Amanda tog en tupplur i vagnen. Felice behövde betydligt mindre uppmuntran och sov sig igenom större delen av dagen.

Med på utställningen var också Ilias gamla mamma Cappie (Bombax Caprice). Hon är 14 år och 4 månader gammal men ändå så fin! Hon var utställningens äldsta hund och fick pris för detta som sig bör. Jag hoppas att Ilia är lika fin om 2,5 år!

Bombax Caprice

Efter att öppenklassen var över så beslutade vi oss för att åka hemåt. Anna och Agneta var så tappra så de skulle stanna kvar och se finalerna. Förutom Lizzie så hade de med familjens överhuvud Jalle, en av alla de hundar som blev utskällda av Bordrarna (till och med Lizzie glömde bort sig vid ett tillfälle och muttrade lite på honom!).

Meg var fullkomligt slut då vi skulle åka hem. Hon hade då placerat sig mitt på picknickfiltarna och hade ingen som helst tanke på att flytta sig. Jag fick nästan släpa henne till bilen! Det är helt olikt den Meg vi känner. Jag har aldrig sett henne så här trött förut! Borde nog åka på utställning lite oftare!

Eftersom jag hade mamma med som fotograf så finns det bara en bild på mig och Meg som jag överhuvudtaget kan fundera på att publicera. Mamma, Du är världsbäst som barnvakt men som fotograf så finns det lite övrigt att önska...

Det var 17 långa mil hem igen och två ganska trötta och griniga barn i bilen. Så skönt det var att äntligen kunna parkera utanför huset igen. Men trots allt så har dagen varit riktigt lyckad. Glada hundar, trötta barn och en stickande känsla i ansiktet som tyder på solbränna! Då tänker jag att detta kan jag ju göra lite oftare.