04:40 vaknade Amanda imorse! 04:40- det är inte ens morgon, hur man än ser på det. Sedan att Seans väckarklocka hade ringt 04:30 spelar ingen roll, han börjar jobba mitt i natten. Jag var så förbannad över att Amanda var vaken, mumlade något om att hon kunde fetglömma att vi skulle gå upp där och då (mycket pedagogiskt, jag vet, men då man gått och lagt sig vid 23 och därefter varit vaken ett par gånger under natten med ett litet mjölkmonster så finns ingen energi till att vara pedagogisk). Jag tvingade ner henne i spjälsängen som fortfarande står kvar i vårt rum, mest som skydd för att Felice inte ska ramla ur sängen, men också som nödlösning en morgon som denna. Amanda var helt desperat, skrek till mig att "Manda maken" (dvs Amanda är vaken), fortsatte att skrika "Dadda! Dadda!". Hon grät och skrek om vartannat. Det började att koka i mig, funderade starkt på att sätta på TV'n för något program finns det säkert för henne att titta på, men så insåg jag att det skulle vara att ge upp. Och det tänkte jag inte göra. I detta huset vaknar vi inte 04:40 och tittar på TV. Är man så snurrig så man vaknar då, ja då får man underhålla sig själv. Jag drog täcket över huvudet och försökte ignorera skriken från spjälsängen som stod ungefär 10 cm ifrån mitt öra. Efter en stund upphörde skriken och ersattes av ett babbel "Å Manda, å dadda, doggies, å kissa, honna bassa (översättning: hundarna har bajsat)". Trots denna okristliga tid på dygnet så kunde jag inte låta bli att småle för mig själv. Dock under täcket, Amanda skulle inte få se att jag var road. Felice sov igenom detta som en stock. Efter en stund gav Amanda upp och lade sig ner på kudden och somnade! Succé! Trodde jag. Så fort jag vände mig i sängen så började det hela om på nytt. Och för varje gång så blev jag mer och mer irriterad och Amanda mer och mer frustrerad. Vid 06:30 började hon att tjuta "Åka Masken!". Jag förklarade att alla andra barnen sov snällt i sina sängar, att Masken inte hade öppnat ännu och att hon också skulle SOVA! Ett avgrundsvrål hörs och därefter blev allt svart. En stund i alla fall. På något vis lyckas vi fördriva tiden fram till 8. Jag hade dock inte sovit alls sedan 04:40 och var helt slut. Nu hade Felice vaknat och var en riktig liten solstråle, Amanda fortfarande lika pigg. Det är kul med barn, finns det de som tycker.
Medan jag bytte på Felice så kom Amanda på att det skulle vara riktigt roligt att snurra 118 varv ute i hallen. Så det gjorde hon. Därefter var hon en aning vinglig, kan man nog säga. Hon fumlade omkring som en gravt onykter gubbe och ramlade och slog skallen i diverse möbler. Ofta brukar ju det värsta snurrandet i skallen lägga sig då man ramlat en gång. Men efter 118 varv så tog det nog fem minuter innan rummet slutade snurra för henne. Själv hade jag nog kräkts eller något i den stilen, men Amanda var bara jätteglad över att allt verkade snurra. Så fort hon kunde ta sig fram på en rak linje igen så började hon att snurra på nytt! Hon är galen, den ungen.
Nu är Amanda avlämnad på sitt älskade Masken, frukosten är intagen och jag är inne på min tredje kopp kaffe. Huvudet sprängvärker och jag är lätt illamående. Jag har snart varit vaken i sju timmar och det känns som om det börjar bli dax att lägga sig. Kanske skulle man ta en tupplur i soffan, om det nu inte vore för att min yngsta har tagit den i besittning (eller beliggning). Får leta upp en annan vrå i huset att sova på, kanske någon Biabädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar