En ganska lyckad dag

Med ena foten 1,5 ggr så stor som den andra så kunde Sean inte fortsätta med vedhögen på tomten. Och det kanske var tur det, för vem vet var vi annars hade varit just nu. För övrigt så kan vi lägga till 365:- på yxkostnaden efter dagens besök på Apoteket. Vem f-n skriver ut Heracillin då det finns vanligt hederligt Kåvepenin??? Nu är yxan uppe i dryga tusenlappen i kostnad, ganska snart hade vi kunnat köpa en vedklyv istället. Men, jag har sagt det förut och säger det igen: det kunde varit värre!

Då arbete i trädgården inte var möjligt och vädret förbjöd oss att arbeta inomhus så beslutade vi oss för en familjetripp till Ösmo plantskola och trädgårdscafé. Som vanligt bara för att titta och inspireras inga växter skulle inhandlas. Det visade sig inte var några större problem att hålla det löftet eftersom de flesta växter såg ut att ha passerat bäst före datum och priserna var i högsta laget. Lite inspiration fick vi, men bara lite. Mandan tyckte bäst om att titta på alla Nemosar (hon kallar alla fiskar för Nemo) i dammen. Den äldsta Koi karpen var 17 år!

Bristen på vackra växter uppvägdes av ett riktigt mysigt café. All mat var vegetarisk och bara det är ju en mindre sensation. Sean åt en vegobuffé, jag tog en supergod macka och Amanda åt pannkakor med sylt och grädde. Felice drack mjölk.

Kolla in Seans inlevelse!

Efter några timmar på tur återvände vi till stillsamma Kolartorp. Amanda och Sean travade lite av den ved som hann bli kluven igår, jag promenerade runt i trädgården med en liten, ledsen Felice. Hon har nu drabbats av sin första förkylning och är inget vidare värst pigg. Hon är snorig och hostar. Stackars liten! Amanda var betydligt äldre då hon åkte på sin första förkylning, men med ett dagisbarn i huset så har det inte gått att undvika att Felice har blivit sjuk tidigare i livet. Hoppas att det blir en kortvarig historia.

Grannen Tina kom promenerandes nedför gatan och stannade utanför vår grind. Jag laddade för att bemöta hennes kommande anklagelser om skällande hundar i huset kvällen dessförinnan. Jag hade hela historien klar för mig som skulle få henne att få vansinnigt dåligt samvete över att hon klagade över skällande hundar när Sean faktiskt snudd på förlorat foten. Döm om min förvåning då hon istället erbjöd oss att hämta lite växter på hennes tomt eftersom de tydligen ska stycka av och riva (!) sitt hus. Jag visste inte vad jag skulle tacka för mest, de utlovade lammöronen eller det faktum att de kommer att flytta en bit längre bort. Men jag måste verkligen fråga mig hur man är funtad då man tänker riva ett fullt beboeligt hus som nyligen genomgått en totalrenovering av källarvåningen. Varför säljer man inte huset+tomt för de uppskattade 3,5 miljoner som mäklaren angivit och köper sig ett annat hus? Nej, istället bygger man ett nytt hus i andra änden av tomten och sedan river man det befintliga huset och säljer den del av tomten som det nu står på. Jag frågade lite fint om det inte vore bättre att sälja huset och den del av tomten som de inte ska använda, men fick till svar att huset stod lite fel på tomten. Ridå!

Tina passade i alla fall på att tala om att hundarna gapat och skällt tills de var hesa igår kväll. Och att de i princip alltid skäller konstant och utan pauser då vi inte är hemma. Jag tror säkert att de skäller, de gillar att höra sina egna röster. Men det är ju ytterst märkligt att det i 9 fall av 10 är knäpptyst när vi kommer hem. Lyckas vi alltid pricka in den där minimala pausen då de hämtar andan? Och varför har jag aldrig hört mina hundar hesa?