13/8 Sand mellan tårna

Temat för dagen: sand. Även denna morgon lyste solen, så vi skuttade glatt den lilla stigen genom skogen och ner till stranden. Ja, i alla fall jag och Amanda. Sean, britt som han är, hade bränt ryggen (långt innan resan) och tänkte inte vara beach bum någon längre tid idag. Istället tog han en långpromenad med hundarna och Felice.

Vattnet kändes varmt och inbjudande, men det var innan jag fick syn på alla maneter som simmade omkring. Fasen! Jag är livrädd för maneter! Brändes de här? Inte en aning men tentakler (eller vad det nu heter på maneter) hade de i alla fall och jag var inte beredd att ta någon som helst risk. Funderade länge på att ringa någon internetklyftig person som skulle kunna googla maneter+brännfaktor, men beslutade mig sedan för att helt enkelt kärringbada i vattenbrynet istället. Amanda höll sig ju i alla fall i den regionen så jag kunde lika gärna hålla henne sällskap och därmed eliminera risken för manetincidenter.

Efter en dryg timme fick vi sällskap av Sean och Felice.

Felice fick till största delen husera i skuggan under parasollet. Men lite sol tyckte vi att hon i alla fall kunde få känna på. Jag gjorde även misstaget att doppa hennes små fossingar i havet… Snacka om siren! Hon vrålade i panik så att de få personer som befann sig på stranden vände sig om. Pinsamt… Bussig morsa, liksom.

 

 

 

 

 

 

Efter en bra stund på stranden så tornade de utlovade mörka molnen upp sig och vi bestämde oss för att åka ut på tur igen. Ulla Hau nästa!

Ulla Hau är ett område med gigantiska stranddynor, alldeles i närheten av Sudersand.Här kan man ströva omkring, njuta av miljön och kanske få syn på någon av alla myrlejon (inte så exotiskt som det låter). Vi gjorde de två förstnämnda men några myrlejon hittade vi inte.

De tre musketörerna!

Amanda hade så skoj i all sanden, sprang, ramlade och tumlade runt. Tyvärr så hade hon inte tagit någon middagslur och blev ganska snabbt både trött och grinig. Bara att inse att vi sett tillräckligt av Ulla Hau och sätta oss i bilen igen. Först skulle vi dock hitta tillbaka till bilen och trots Seana kaxiga “Här är det inte ens möjligt att gå vilse” så hann vi båda bli lite lätt nervösa innan Opelns gråa lack skymtade mellan träden.

Ganska nära Ulla Hau finns ett av Svergies mysigaste hembagerier. OK, jag har inte besvistat något större antal, men jag har ändå svårt att tänka mig att det kan bli så mycket bättre än Sylvi’s döttrar. Det godaste kaffe jag druckit, det saftigaste kaffebröd Du kan tänka Dig och mysig miljö. Lägg där till trevlig personal och faktiskt ganska humana priser, så är saken klar.

Trots att Amanda var fullkomligt slut så höll hon sig vaken och smaskade i sig en kanelbulle. Tänk vad man kan uppbringa ork om det bara är rätt situation.

På kvällen tog vi en promenad i omgivningarna och hamnade vid Olof Palmes minnesplats.

Amanda testade stolarna.

Felice hade inte sovit någon längre stund på eftermiddagen och var ganska så trött då vi gick iväg. Envis som synden skulle hon dock till varje pris sitta i vagnen. Ja, ja, mig spelar det ingen större roll, sitt Du om Du vill, tänkte jag. Länge undrade jag hur hon skulle göra då hon blev trött, skulle hon lägga sig ner då? Efter en stund petade Sean till mig och pekade sedan mot Felices del av vagnen.

Hon hade totalkraschat i en inte alltför bekväm ställning… Nu gick det dock bra att skifta henne till liggande ställning.

Vi fick syn på en rabbis på hemvägen vilket gjorde såväl hundar som Amanda saliga. De hade dock lite olika motiv till sin salighet… Efter denna rabbis-spotting så hade Amanda mycket svårt att släppa att det inte fanns rabbisar överallt. “Kanin, snart kommer kanin” fick vi höra resten av veckan.