Augusti, varmt, kvavt, fuktigt. Fluglarvernas tid är här. Det finns få saker som äcklar mig mer än fluglarver. Vidriga, vita, feta maskar som inte gör någon skillnad på om offret lever eller är död. Årligen får vi in x antal djur med fluglarvsangrepp. Ofta är det kaniner och ofta har de fluglarver kring analöppningen. Man skulle kunna tro att det är vanskötta djur som inte har tittats till på flera veckor, men det vidriga med dessa larver är att de gör de enorm skada på nolltid. Så i princip kan djuret ha varit välmående ena dagen för att dagen därpå vara genomsatt av fluglarver i analområdet.
Ofta ringer ägarna in och säger att de har en kanin som fått mask. Då vet vi, och genast sprider sig ett illamående i samtligas magar. Alla tittar på varandra, vem ska dra nitlotten denna gång? En del (ffa sköterskor) är beredda att betala för att slippa ta hand om dessa djur, så vidrigt är det. Andra tycker bara att det är måttligt äckligt. Jag är någonstans mitt emellan. Ofta då det handlar om kaniner så blir resultatet att djuret avlivas, för ofta har de så omfattande skador att det är svårt att reparera. Dessutom är det i princip alltid utekaniner och de kan inte vistas ute med stora sår på bakdelen eftersom det lockar ännu fler flugor.
Igår ringde en ägare med “en kanin med mask”. Vid ankomst konstaterade min kollega att det inte var mycket att göra. Kaninen avlivades och djurägarna åkte hem. Frid och fröjd. Någon timme senare hör jag sköterskorna prata lite med varandra, de nämner kaninen och säger att den tog nog ägarna med hem för att begrava. Jag spetsar öronen. “Nog” är inte gott nog i detta läge. Jag påkallar deras uppmärksamhet och frågar om de är säkra på att kaninen inte ligger kvar på rummet. De tittar på varandra, hakorna faller och så plötsligt springer båda mot rummet i fråga. Det som händer då man avlivar ett djur med fluglarver är att flertalet av de små larverna flyr fältet och beger sig ut i omkringliggande miljö, dvs djursjukhuset. Ganska snart är de tillbaka och av deras ansiktsuttryck att döma så ligger kaninen kvar på rummet och larverna är på väg att leta ny bostad. Jag kan inte låta bli att skratta lite, glad att jag inte har deras arbetsuppgift. De kastar sig över förpackningsskåpet för att hitta packmaterial till kroppen och störtar tillbaka till undersökningsrummet. Är det inte lustigt det där. Om man glömt något och kommer på sig själv, så får man snudd på panik och springer iväg för att fixa. Som att det faktum att jag springer de sista 10 sekunderna istället för att gå skulle ha någon som helst betydelse för förloppet som helhet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar